Hejsan! Det är jag som är Tessan, Inspiratör nr 9. Jag måste villigt erkänna att jag blev smått nervös, men samtidigt väldigt stolt när min älskade vän Malin frågade mig om jag kunde tänka mig vara en av hennes inspiratörer. Jag ska berätta för er om när jag dog för första gången. Och kortfattat om vägen tillbaka. /Tessan Annandag jul i år har det gått femton år sedan jag dog för första gången. 1998 – Ännu en underbar jul med var på väg mot sitt slut. Vi skulle bara enligt traditionen äta annandagsmiddag hos min bror innan det var dags för hemfärd. Jag minns så väl att vi diskuterade vilken av vägarna vi skulle ta för att slippa den värsta jultrafiken i blixthalkan som rådde. Valet föll på en liten mindre landsväg genom Skånes skogar, en väg som jag väl var bekant med. Just den här julen hade vi två bilar med oss, så jag tog barn och alla julklappar i den större bilen och Eric körde den andra. Äntligen var vi på väg hem, glada, men trötta och med smågnabbiga barn som vi varit tvungna att dela på. Amanda, vår äldsta dotter fick sitta fram, vilket vi i normala fall aldrig skulle tillåtit, och Maja vår yngsta fick snällt sitta bakom mig. Eric körde före, lugnt och behagligt eftersom vädret var som det var. Barnen hade somnat ovaggade till Askunge-sagan som snurrade på dvdn och efter en stunds körning såg jag baklyktorna på Erics bil försvinna in i en kraftig vänsterkurva. Samtidigt ser jag ljuskäglor i informationsskylten vid vägkanten, att möte var på väg, så jag bländar av i god tid. Mötet med de ilskna gula billyktorna kommer i hög fart mot mig. Jag minns tydligt hur jag skriker ut i ångest – Men va fan gör du på min sida, för i nästa sekund, eller rättare sagt, hundradels sekund, skrika och be om att vi inte skulle behöva dö så här. För att dö, det visste jag att vi skulle göra. Hjärnan jobbade för högtryck. Jag hann tänka på hur mycket Eric skulle sakna sin älskade lilla familj och hela mitt liv passerade i ett galet tempo. Samtidigt infann sig ett obeskrivligt lugn hos mig, mitt i allt kaos som höll på att hända. Ett lugn som gjorde att jag tänkte klart och som fick mig att bestämma mig för att vi skulle överleva. Eftersom jag var väl bekant med terrängen vid vägen, visste jag att vi definitivt inte skulle klara oss om jag väjde in i skogen. Istället tog jag ett stadig tag i ratten och mötte mitt öde, vårt öde. Kollisionshastigheten som mätte 100 km/h blev fruktansvärt våldsam. Jag hann se krockkudden explodera i mitt ansikte, samtidigt trodde jag att skulle kunna skydda Amanda och slog därför ut min högerarm för att fånga upp henne. Vilket naturligtvis redan var för sent. Jag förlorade aldrig medvetandet utan minns hur jag hörde hur rutor krossas runt oss, plåt som knycklades ihop och hur jag förgäves försökte styra undan. Men den andra bilen ägde kraften i kollisionen så den krängde vår bil dit den ville. Plötsligt stannade vi med ett kraftigt ryck och allt blev så overkligt tyst. Nu var verkligen alla sinnen på helspänn. Det enda som hördes var rester av glas, som föll till marken och motorn som tog sina sista pysande andetag. Jag kunde höra en man som jämrade sig och tystnade, döden var närvarande. Snabbt slog jag undan krockkudden ur ansikten och drog loss mina fötter som satt fastklämda under pedalerna. Herregud, vad bältet satt hårt och ratten klämde mot min mage. Hela bilen var rökfylld och jag kunde knappt andas. Jag knäppte loss mig och såg att vi var halvägs in i skogen. Den andra bilden låg på högkant mot förardörren med underredet som stank bensin och olja. Nu gällde det att handla snabbt. Jag vände mig mot Amanda som var skadad, men hon levde i allafall. Jag fick mer panik när jag hörde lilla Majas läten bakom mig. Ut! Vi måste ut innan bilarna börjar brinna! Jag slog min armbåge blodig, trots min tjocka vinterjacka, när jag utan resultat försökte få upp min dörr. Och inte hade jag utrymme eller kraft nog att klättra ut genom något av de krossade rutorna. Det var då jag mötte en ängel som stannat för att hjälpa. Än idag vet jag inte vem det var som slet upp min dörr och bar Maja på sin arm när jag skadad tog mig runt bilen för att dra ut Amanda genom passagerardörren. Vi sjönk utmattade, svårt skadade, men lyckliga, ner i det snöblöta diket några meter från bilen. Och det var där och då som jag för alltid förlorade mitt gamla Jag. Ett Jag som jag var stolt över, ett Jag som jag trivdes med och var lycklig över att få vara. Jag lade mig ner, kurade ihop mig och slöt ögonen och tog farväl av en kär döende vän Det jag nu berättat för er handlar om en realtid på max fyra minuter. Fyra minuter av mitt liv som har gett mig och min familj så mycket sorg, smärta och motgångar att ta oss igenom. Trots allt har vi under åren som gått, ändå lyckats hittat ny glädje, fått nya drömmar och skapat oss ett nytt lyckligt och innehållsrikt liv. När jag ser tillbaka på det som varit så blir jag lika förundrad över hur jag och min älskade familj har överlevt. Ofta ställer mig undrande över; Hur är det möjligt att jag överlever med ständig värk och bestående fysiska och psykiska skador som inte syns utanpå? Hur överlever jag när delar av vår omgivning tycker att det är dags att rycka upp mig glömma och gå vidare, det är ju trots allt så länge sedan?Hur överlevde jag en 12 års kamp mot ett försäkringsbolag som gjorde allt för att jag inte skulle få min ersättning jag faktiskt betalt premie för och hade rätt till enligt alla år av journalanteckningar och läkarutlåtanden? Och hur gjorde jag för att överleva när samma försäkringsbolag stoppade min ersättning under fem års tid och körde familjens ekonomi i botten? Hur överlevde jag som människa att besiktigas var tredje månad av försäkringskassa, läkare och försäkringsbolag? Och hur överlevde jag sorgen jag alltid bar över att inte vara den påhittiga, roliga och busiga mamma jag en gång var. Bland det jobbigaste och det som fått mig att må som sämst under många år, är att inte bli betrodd av läkare och av andra. Ni förstår mina skador syns inte utanpå, bara mina ärr. Och det är just den här biten som är så psykiskt påfrestande, att bli dömd för mitt yttre och inte för den jag är. Sedan har jag också lärt mig att det är fult, fruktansvärt fult att vara sjukpensionär i andras ögon, man är liksom ”den där lata personen”. Men någonstans på vägen har jag bestämt mig för att stå upp för mig själv och tala om för de som undrar och tycker till. Idag ger jag helt enkelt svar på tal. En ny sida av mig som jag inte helt är nöjd med, men som har varit nödvändig att skapa. Min fantastiska man Utan min fantastiske man och hårt slit hade jag inte vunnit kampen mot det enorma försäkringsbolag som gjorde allt som stod i dess makt. Det gick till och med så långt att handläggaren på bolaget undanhöll delar av skadeakten till Trafikskadenämnden, där större trafikolyckor bedöms. När min advokat talade om för mig att jag förmodligen inte hade en chans mot ett bolag som har alla ekonomiska möjligheter att driva sin sak, så var det som om något exploderade inombords. Hur var det möjligt att jag hamnat på den anklagandes bänk? Jag var inte vållande till någonting, det enda ”fel” jag gjorde annandag jul -98 var att vara på fel ställe, på fel tidpunkt! Om det än skulle ta mina sista krafter så skulle jag strida för min sak. Jag samlade ihop alla mina papper, journalanteckningar, kvitton, polisrapporter, ja allt ni kan tänka er. Som gammal skadereglerare visste jag hur jag skulle planera min kommande utmaning. Resultatet blev efter tolv års kämpande en seger i Trafikskadenämnden. Stolt! Det är precis det jag är. Jag är så otroligt stolt över mig själv och mina älskade som stått bakom och plockat upp mig när jag fallit. Idag Idag är jag en helt annan människa. Efter många år av kämpande om att försöka komma tillbaka till den jag en gång varit, var jag tvungen att tillslut kapitulera. Att skapa delar av en ny identitet har varit en otroligt jobbig resa och den kan bara upplevas, inte förklaras. Jag har sårat min familj så mycket under min läkningstid eftersom jag inte var mig själv. Det är en svår känsla som jag lever med än idag och försöker gottgöra på bästa sätt. Som jag nämnde tidigare har olyckan fört goda saker med sig också. Vi fick lämna vårt drömhus eftersom vi inte kunde ha det kvar, men har idag hittat rätt i en ny stad, har ett nytt husprojekt och underbara vänner runt oss. Våra drömmar slogs i kras, men vi skapade nya och idag har familj har välsignats med två nya underverk, Thea och Olle. Idag lever jag för dagen. Tidigare skulle jag visa andra att jag orkade vara egen företagare, mamma och fru tills det att jag rasade, Idag ser jag till att göra saker jag mår psykiskt och fysiskt bra av, saker som förgyller mitt och min familjs liv. Det finns så mycket jag skulle vilja dela med mig av till er läsare. Ni som är i början på er kamp, ni som inte ser slutet på allt elände och ni som har gett upp och förlorat hoppet om att allt kommer att lösa sig. Tro mig jag vet vad ni går igenom. Det är svårt att vara inspiratör, men jag hoppas att ni kan bära med er något av min berättelse. / Varma goa kramar till er alla.
