Det är dödens tyst... har jag smällt av en rökare så ni inte vill vara i närheten av bloggen ens? Kan erkänna att jag gjorde det på jobb idag och precis då kom en besökare... Jag dog... Hon med, nästan... Idag kom käre svärfar. Inte nog med att han tvingat oss att tömma alla förråd i helgen utan han skulle även tvinga mig på en timmes promenad på kvällen. Taskigt eller hur, honom kan man aldrig lita på mer. Det var faktiskt ganska skönt och det som slog mig var hur hemmablind jag är. När jag fick peka och visa insåg jag hur vackert det är i vår lilla by. Se så.. skärp er nu, jag kan ju inte sitta här i bloggen och prata för mig själv!
