Hej vännen nu kommer en bekännelse som jag aldrig kommer att erkänna att den kommer från mig. Bara så att du vet. Jag skäller ALLTID på mina barn att dom är så bedrövligt envisa, framförallt Mira och Gabriel. Jag kan verkligen bli skogstokig emellanåt. Ibland tänker jag på min snälla farfar som med dom strängaste ögonen var precis likadan. Min mamma berättar alltid att han ofta sa: -En ska aldrig gi si än om man har allri så fel...... på klingande gammelskånska (översatt på svenska: Man ska aldrig ge sig även om man vet att man har fel ;)) Häromdagen så hittade jag Miras Pippimugg i förrådet och med glädje lämnade jag över den till Elise. Klart hon skulle ha mosters Pippimugg. Cornelia höjde då rösten och sa att det minsann var hennes och inte Miras. Mira hade lånat den av henne. Jag höjde minsann tillbaka rösten och sade att så var det INTE. Det var Miras. Denna diskussion kom upp flera gånger och jag gav mig inte. Dagen efter satt jag där med alla mina foton och skulle sortera när jag såg det... Jaaaa jag ser det. Gör du? Vad har Cornelia framför sig........? Fan. Men jag säger som farfar: -En ska aldrig gi si än om man har allri så fel......
