Andra morgonen i rad som jag tror att jag är mitt i en mardröm men inser att det är en tysk speaker som väcker oss. Hualigen. Nu är vi snart framme i Jöttlabårjjj. Både vi och barnen har överlevt. Katten har inte hört av sig så jag är lite orolig för henne. Mannen kör hem (som vanligt) och jag nätverkar under tiden. Man ska göra det man är bra på.
