Jag har pustat, frustat, svettats och gråtit blod när jag cyklat. Tramporna har känts som om dom var gjorda av betong och "sillmjölken" i benen har kommit efter två trampetag. Jag kände mig halv döende. jag kände mig som en 90 åring med världens sämsta kondis. Jag har skämts så jag har promenerat istället. Igår tog Mannen tag i cykeln. Det är inte ett dugg konstigt att min cykling har varit en nära döden upp, hela framdäcket var löst och bromsen satt till hela tiden. Nu är jag lycklig och återkommit till livet igen. Jag har inte dålig kondis, det är cykelns fel! TACK GUD! Ett stort TACK för all omtanke till min man och mig, det värmer. Och ni som blev rörda till tårar, hoppas det var av glädje <3 [caption id="" align="aligncenter" width="600"] Nu är det nog dags för ett badkar.....[/caption]
