Ja, det är under all kritik Jag vet inte hur jag ska förklara detta eller komma undan med detta men det är lika bra att erkänna helt enkelt. Det är ganska skönt att komma till ett erkännande och acceptera den man faktiskt är. Och vet du vad jag är? En Påskhatare... Egentligen är det nog inte bara påsken utan de flesta "traditioner", alla hjärtans dag, kvinnodagen, våffeldagen, fars dag, mors dag, Valborg och ja... du fattar.... Jag är inget fan av traditioner mer än julen och till viss del midsommar. Jag tycker att vi lär våra barn fel saker när det gäller våra traditioner. Vet dom alltid vad det handlar om mer än påskkärringar eller att klä ut sig på Halloween? Hetsen att visa upp i sociala medier hur man firar får mig att kräkas lite. Vi upplever inte ens traditionerna längre, vi visar bara upp dom. Vi har inte ett enda påskpynt framme dels för att det inte känns alls som påsk och dels för att jag inte hittar påskgrejerna i förrådet. Och faktiskt för att jag inte har lust heller. Igår fick Mira leta påskägg i trädgården (10 stycken..) som påskharen (pappan) fixat. Gabriel fick ett påskägg med presentkort på bio som påskharen (barbapappan) fixat. Och just nu är Mira iväg med Carolin och handlar påskris. Jag erkänner, jag är nog i en påsk(k)ris.... Jag ligger med andra ord äggligt risigt till ;) Men nåt jag är bra på är att dra dåliga ordvitsar.. Puss Mira blir inte lidande för mammans dumhet, igår var hon och vännen Emilia ute och gick "Påskhare". Dom fixade smink, kläder och fina kort med bravur. Duktiga och fina tjejer. Och jag kan säga att det var så kallt så att jag fick köra runt dom för att knacka på... Så lite bra är jag nog allt ändå. High five på mig själv med andra ord.
