Förlåt, nu kommer kärringen in här och ska sura som F.A.N. Jag hade en helt fantastisk kväll igår med Hannah och Maggan (berättar mer om det sen). Hannah och jag satt vid hennes köksbord till halv 4 och pratade om allt. Vi ville aldrig att natten skulle ta slut. När klockan ringde halv sex var jag inte så pigg direkt. Jag hoppar in i taxin och direkt när jag kommer in på Arlanda känner jag, MIN TELEFON och letar. Nix den var BORTA. Jag sprang ut för att se om taxin var där, den var borta. Då kom jag på... Boardingkortet, finns på telefonen. Jag tänkte jag: Jag ringer taxibolaget och kollar om dom kan få tag på bilen- kan inte ringa, informationen på Arlanda var inte öppen ännu. Och dom som jobbade på flygplatsen hade inga telefoner. Taxibolaget kunde man inte kontakta förrän 08:00 eftersom det endast var "app-beställning". Jag överföll en person så att jag i alla fall kunde ringa min telefon om taxin hörde den. Inget svar... Det var ren tur att jag hade min dator med mig, jag hade tänkt åka utan. Därför kom jag åt bokningsnummer på mailen. Väl i säkerhetskontrollen råkar jag självklart ut för kontroll. Maggan var snäll och gav Mira en present som är hennes nyttiga barnboost för barn. Vad tror du att dom trodde det var då? SUCK. Knarkprov utan utslag så jag fick komma förbi. När jag landar på Sturup hämtar min mamma mig för att vi skulle åka på heldagsplanering med jobbet. Då fick jag fruktansvärt dåliga nyheter som fick det att brista för mig. Livet är alldeles för skört och många gånger orättvist. Då tänkte jag, vad farao bryr jag mig om den där jädrarns telefonen för? Varför låter jag den ta min energi när den faktiskt bara är ett materiellt TING som skapat ett fruktansvärt behov hos mig. Är det det jag skulle fokusera på? Nä.... verkligen inte. Det finns så mycket annat viktigare. Jag sörjer faktiskt inte min telefon som inte går att hitta längre. Den försvann i Barkaby och stängdes av. Den är borta, men jag lever i allra högsta grad. Detta är några av de som betyder allt....
