Alltså jag skäms så jag vill krypa ner i en sko och stanna där… För tre veckor sedan vaknade jag med världens konstigaste leverfläck på tån. Tänkte att jag säkert slagit i den. Men den försvann ju aldrig?! Cornelia såg den på spa och sa: “Du mamma… kolla upp det där.”Så igår tog jag mitt ansvar som vuxen människa och bokade läkartid. I mitt huvud hade jag redan accepterat ett liv utan tå. Jag berättat för mannen och visar honom min “sjuka” tå och säger att han inte ska oroa sig…Han skrattar.“Men älskling, det där är en blodblåsa.”NÄÄÄÄ säger jag och ska bevisa motsatsen genom att liksom riva på den…och river bort hela skiten. Poof. Borta. På en sekund. Mannen skrattar nästan så att han gråter. Jag står där med min nyamputerade stolthet.Och ja… läkarbesöket var ju redan bokat och försent att avboka. Så jag fick sitta där och säga:“Jo… den farliga leverfläcken… den försvann… när jag rev bort den…”Läkaren: “Du är välkommen tillbaka om den dyker upp igen.” Jag tror dock inte det händer. Alltså jaaaaa du behöver inte säga det! Jag vet att jag måste gå och fått ta hand om min fot, men jag har lite fobi för det där. Jobbigt att andra pillar på mina fossingar.
