För mig har det verkligen blivit en jakt, att jaga mitt gryn som finns i horisonten. Detta är min historia som varit allt annat än spikrak, kors och tvärs, härsan och tvärsan etc. Egentligen började min längtan för så längesedan att jag inte ens minns när jag började drömma om barn. Det har alltid varit en självklarhet att jag ska ha barn. Ödet verkar dock ha annat i åtanke för mig/oss. Detta handlar inte längre om min längtan för ett gryn utan vårt, min och makens. Det tog många år innan vi bestämde oss för att verkligen förverkliga vår dröm om att bli en egen familj som vi längtat efter. I denna krönika ska jag prata om min väg mot ett gryn, min viktnedgång som varit nödvändig, alla gamla demoner jag varit tvungen att möta samt fått se vilka som är mina riktiga vänner och familj. Jakten av demoner och jakten efter ett gryn Att få käftsmällar Jag har fått många käftsmällar på min väg, både från läkare och från omgivningen. Käftsmällar som förändrat mitt liv och en av de mest avgörande kom från en läkare vid namn Tord. Han gjorde sin AT på akuten när jag kom in med magsmärtor, han var lyhörd och noggrann. På ultraljud så fick jag veta att man inte hittat något, så skönt tänkte jag. När vi kom tillbaka till akuten igen så fick jag en ordentlig chock, Tord öppnar med att säga; - Dem hittade ingen gallsten MEN de hittade ett sk bifynd. Jävlar vad tankar jag hann tänka. - Du har leversteatos och kommer dö om du inte gör något åt din vikt NU. Jag ville bara lägga mig ner och dö direkt, ja ni undrar såklart vad leversteatos är. Det är så kallat fettlever som är en biverkan av kraftig övervikt. Läkare har tidigare sagt till mig att gå ner i vikt, men aldrig på detta sätt. Jag hade stort förtroende för Tord och jag blev inte arg på honom som jag blivit på alla andra läkare. När jag tänker tillbaka på det behövde jag hans totala ärlighet när han faktiskt tittade mig i ögonen. Önskar jag kunde få tacka honom. Överviktsenheten Nästa käftsmäll kom lite drygt ett halvår senare när jag sökte för att min mens uteblivit i 9 månader trots hundrafemtioelvatusen negativa graviditetstest. Efter en gynundersökning konstaterades snabbt att jag har ytterligare en diagnos, PCOS. "Fan jag orkar inte mer, var min första tanke". Jag ska inte tråka ut er med fakta om PCOS, det får ni googla men jag fick domen igen att: om jag inte gör något åt min vikt NU så skulle jag inte få barn. Läkaren gjorde det jag inte ville, de skickade en remiss till Överviktsenheten. Det var något jag definitivt såg som mitt största nederlag. Jag hade ätit mig till att bli patient och sättas i facket för kraftigt överviktig och måste gå till en jävla enhet för oss feta människor. Nu ska ni få lite glädje i all negativitet, jag hann gå ner 35 kg innan jag fick komma till på Överviktsenheten. Jag ville inte komma dit och vara patient, jag ville ge dem en chock att jag var för ”smal” för att vara där. Jag behövde inte gå där många ggr innan de skrev ut mig =) När man genomgår en viktnedgång som jag gjort så kommer det upp väldigt många gamla demoner från ens uppväxt och skolår. En sån simpel sak som att hoppa jämfota upp på en steppbräda är fruktansvärt jobbigt när man blivit utskrattad för att ramlat när man var yngre. Det är en ständig kamp psykiskt att våga gå emot ens största farhågor och rädslor. Demonerna har varit och är tunga emellanåt men jag försöker hitta sätt att mota bort och besegra dem, många gånger med hjälp av änglar och stöttepelare som sitter på mina axlar. En dag är det mormor, en annan dag maken och en tredje dag en bloggvän man inte ens träffat. Många är dem som samsas på min axel när demonerna försöker förstöra för mig på andra axeln. Tänk att trots att det är minst 11 år sedan jag var mobbad sist så finns deras hån fortfarande och hånar mig. ”Ord sårar i evighet” som en vis man sa en gång, så himla sant! Att förlora för att vinna Sist men inte minst, jag har förlorat många nära och kära på min väg. Jag vet inte vad det beror på, men önskar jag visste. Vissa bryr jag mig inte om men vissa gör så ont att ha förlorat. Jag har kanske varit egoistisk och isolerat mig periodvis men detta har varit min väg mot ett gryn och mot bättre hälsa. Vissa relationer bara skadar en medan vissa stärker en. När man gör en tuff resa mot en ny livsstil så behöver man positiv energi runt sig och inga energitjuvar. Överlag har ändå min viktnedgång gett mig massa fina nya relationer och bekantskaper. Vissa har verkligen flyttat in i mitt hjärta och gett mig mer energi än jag någonsin kunde drömma om. Att jag får hjälp, pepp och stöttning är något helt nytt för mig. Jag är så van att ta hand om alla andra så denna resan har gett mig nya lärdomar även där. Och jag har insett att jag bara ska tacka när jag får en komplimang och bara suga åt mig av all stöttning jag får och har fått. Inga men, bara tack! Jag har till och med blivit vän med en gammal ”mobbare”. Känslan av att sitta och prata känslor och få massa pepp av en gammal ”mobbare” som ångrar sig och hatar det hon gjort i unga dar är faktiskt fantastisk. Varför ska jag döma om hon insett sina misstag? Det mår varken jag eller hon bra av, bättre stötta varandra. Blir det ett gryn? Var är vi idag i vår kamp för ett gryn? Jag måste gå ner 25 kg innan vi får hjälp av RMC (Reproduktions Medicinskt Centrum) med IVF pga att de går på endast BMI. Detta måste och mål denna gången blev endast en stor press, vilket medförde att jag började tröstäta och gå upp i vikt. Jag klarar inte längre av att reda ut mina tankar kring mat, träning och viktnedgång så jag har nu börjat med KBT-terapi för detta, vilket jag hoppas ska hjälpa en del. Jag tror att stress och press gör mer fysiskt med ens kropp än man vill eller vågar erkänna själv. Malin, ja Fnulan alltså ;), är en oerhört empatisk och omtänksam person som hjälpt mig ofantligt mycket. Kommer aldrig någonsin glömma hennes hjälp och kommer aldrig kunna återgälda det fullt ut. Att få chansen att skriva under kategorin ”Fnulans inspiratörer” är en stor ära och glädje. Vissa saker jag tagit upp här idag har jag inte ens skrivit om i min egen blogg, tog tillfället i akt så att säga. Man måste väl passa på? =) Om ni orkat läsa ända hit så tackar jag för er uppmärksamhet och glöm inte att bara säga Tack nästa gång någon ger dig en komplimang. Massa svettig kärlek Emma aka Viktkamp
