Början på ett nytt liv Under min graviditet med mitt andra barn, min dotter, så mådde jag väldigt illa och hade mycket foglossning så jag sprang en hel del hos läkare och sjukgymnasten. När min dotter väl var född så tänkte jag att jag skulle ta tag i saker som jag har skjutit på… till exempel kolla upp den där knölen som jag hade på sidan på halsen. Nu hade jag ju både tid och frikort hos läkaren så det var väl lika bra. Jag blev skickad till punktionsenheten på Karolinska där dom stack hål på knölen. Jag hade inte haft några som helst besvär av knölen och den gjorde inte ont när jag tryckte på den så jag tänkte att det var nog ingen fara. En vecka senare så ringer en sjuksköterska från min läkarmottagning och säger att min läkare vill träffa mig dagen därpå. Okej säger jag och lägger på. Någon minut senare ringer hon upp igen och säger att hon glömde nämna att jag ska ta med en nära anhörig när jag kommer. Då snurrar det bara i huvudet och allt bara känns overkligt. Sa hon verkligen det där? Vad menar hon? Den kvällen kunde varken jag eller min sambo sova någonting. Jag låg och grät hela natten och tänkte att jag aldrig kommer att få se mina två små barn växa upp. Det var mitt livs värsta natt, utan tvekan. Under hela denna resa så har jag alltid känt att just den tiden då jag inte visste säkert var allra allra värst. Ovissheten är olidlig. När jag och sambon kommer till läkaren tillsammans med vår då 3 veckor gamla dotter så sätter vi oss ner framför läkaren. Jag hennes exakta ord: ”Jag har bra nyheter och dåliga nyheter.” Sen så berättar hon att jag har papillär sköldkörtelcancer, som är en av dom ”snällaste” cancerformerna man kan få med ca 95% överlevnadschans 10 år efter cancerdiagnosen. Hur förklarar man för sitt barn? Häromdagen frågade min 3-åriga dotter varför jag tar tabletter varje morgon. Hur förklarar man för ett sånt litet barn vad cancer är, tänkte jag. Men jag sa att ”mamma var sjuk i halsen när du var en liten liten bebis”. Hon började fråga mer och mer. Varför var jag sjuk och om jag hade varit på sjukhus. Så jag visade henne bilder från när jag hade opererat bort tumören och hela min sköldkörtel på grund av min sköldkörtelcancer. Hennes lilla hand syns och jag minns hur jag ammade henne direkt efter operationen. För jag hade hela tiden min lilla bebis i huvudet. Jag hade pratat med narkosläkaren om jag kunde amma efter operationen. Jag fick en speciell narkos så att jag skulle kunna amma vidare. Efter min fem timmar långa operation så minns jag att jag höll på att vakna till och min första tanke var att jag MÅSTE vakna till ordentligt NU så att jag kan amma direkt. Så jag ansträngde mig för att inte somna om och ringde efter min man direkt som väntade på sjukhuset med vår dotter. En stor sorg Jag kan känna en stor sorg inom mig att jag fick mitt cancerbesked när min dotter bara var tre veckor gammal. Att hennes spädbarnstid har smutsats ner av cancer och att hon var tvungen att dela den tiden med något så mörkt och hemskt som cancer. Det är ju den tiden som man vill kunna ägna sig fullt ut åt att gosa med bebis, amma och bara mysa. Inte spendera dagarna på sjukhuset, ta blodprover och amma på Radiumhemmet bland andra cancerpatienter. Allt kändes så fel och jag kunde ofta bli arg på cancern att den valde att dyka upp just då och där. Det var ju min dotters tid och jag kan många gånger ångra att jag inte sköt upp den där undersökningen av knölen men läkarna säger hela tiden att det var bra att dom upptäckte cancern i ett tidigt skede. Barnen kommer alltid först Under hela denna tid så visste jag att barnen alltid var tvungna att komma först. Jag pratade med läkarna om hur länge jag kunde skjuta upp strålbehandlingen för jag visste att strålbehandling innebar att jag inte kunde amma mer efter det. Så jag ville verkligen skjuta upp det så mycket jag bara kunde, allt för att min dotter skulle få det bästa och en sån normal bebistid som möjligt. När min dotter var åtta månader så tyckte läkaren att vi inte kunde skjuta på det längre. Så då fick jag sluta amma och sen fick jag min strålbehandling. Början på mitt friska liv Då hade vi redan planerat in att åka till Thailand i två månader och gifta oss. Bara en månad efter min strålbehandling. Jag fick till och med ha med mig ett intyg om min strålbehandling, i fall att min radioaktivitet skulle på något vis upptäckas av någon detektor på flygplatsen eftersom vi reste så nära inpå min behandling. Den resan var avslutet på allt tråkigt och en positiv början på vårt äktenskap och mitt liv som frisk mamma. Vi spenderade två hela månader, tillsammans hela familjen och det kändes verkligen underbart att få göra efter alla månader med undersökningar, behandlingar, operation och gråt och sömnlösa nätter. Jag såg döden överallt För ett år sen så märkte jag att jag inte mådde bra. Jag tänkte mycket på döden och såg dödliga faror överallt. Jag förstod att så här ska man inte må så jag kontaktade min läkare på Radiumhemmet som skickade mig vidare till cancerrehabiliteringen för samtalsterapi. Under mitt första samtal med terapeuten så satt jag bara och grät, hela timmen igenom. Jag bara öste ur mig allt som jag hade tryckt undan då jag fokuserade på min lilla dotter. Jag har sedan gått och pratat med terapeuten regelbundet under det senaste året och var även sjukskriven 25% för att kunna bearbeta allt. Detta har gjort att jag mår bra idag, mycket mycket bättre än för ett år sen. Även om jag förstår att jag kommer att överleva så kändes det som om nån höll en pistol mot mitt huvud och tryckte av men att jag hade sån tur att den bara klickade. Jag har behövt bearbeta chocken och alla tankar som detta väckte inom mig. Puss och kram, Rose-Marie
