Anne heter jag och är före detta Whiplashskadad. Jag vill börja med att be om ursäkt för att det blev så långt. Förmodligen längsta inlägget i Fnulans blogg någonsin. Men jag hoppas att du orkar läsa ändå. :) Fnulan frågade mig för en tid sedan om jag ville skriva ett inlägg hos henne och bli en av gänget med inspiratörer. Efter lite funderande känner jag att ja det vill jag! Min historia är viktig, för den ger hopp. Hoppas jag. Hopp för en grupp människor som haft allt annat än hopp under många år i sjukvården. Alla vi som har en sk. Whiplashskada. 21/1-03 strax efter 17.00 var jag på väg hem från jobbet. Det fanns två vägar att ta hemåt Upplands Väsby. Antingen körde jag mot Järva Krog och upp på E4 norrut, eller så tog jag vägen via Karolinska sjukhuset. Den här dagen valde jag den senare. Under viadukten vid E4 blev jag tvungen att stanna för en bil från höger som kom från ett annat håll. Hon som körde en beige SUV bakom mig tyckte inte att hon behövde stanna, trots att jag hade gjort det. Vilket ledde till ett väldigt brak och krasch och att min bakruta helt plötsligt befann sig i baksätet i tusentals bitar. Jag vill inflika varför jag är så detaljerad med var och när olyckan hände. Det beror på att tjejen i SUV:n pratade med mig, tjatade på mig om att vi måste flytta oss för att vi hindrade trafiken som jag sen förstod inte stämde. När jag kör undan min trasiga bil, med tron att hon följer med bakom, så väljer hon att smita. Jag hade inte sinnesnärvaro nog att ta bilnumret, tyvärr! Så min fåniga förhoppning är att denna unga tjej med långt blont hår som jag kände igen. Ja jag kände igen tjejen, antingen var hon en som jag jobbat med tidigare en kortare period, eller så var hon väldigt lik den personen som kan hon ha hetat Lina eller Moa eller nåt sånt. Jag hoppas att hon läser det här, känner igen sig, och förstår vad hon ställde till med den där eftermiddagen 21/1-03. Vad hon ska med den informationen till vet jag inte riktigt, men en liten ursäkt kanske? För att hon inte tog sitt ansvar. Tillbaka till olyckstillfället. Själv satt jag mest och tänkte ”Vad var det som hände?” Det tog någon sekund för hjärnan att uppfatta vad som hänt. Jag hade blivit påkörd bakifrån. Jag gick ut ur bilen för att inspektera skadorna. Det var så pass illa att min Opel Senator jag hämtat i Tyskland hamnade på skroten. Då tyckte jag synd om bilen men efter en stund skulle jag få annat att tänka på och bilen blev totalt oviktig. Polisen ville inte komma När tjejen smitit från platsen kände jag en grym ilska, jag minns hur arg jag var. Jädrans flicksnärta som vågade smita! När jag väl fick annat att tänka på orkade jag inte vara arg längre. Jag bestämde mig för att tro på karma. Jag hade ont i ansiktet som jag inte slagit, men det kändes som att jag fått stryk inifrån. Jag kände efter om jag blödde näsblod säkert 100 gånger, det kändes som jag gjorde det, men så var inte fallet. Jag ringde polisen, som inte ens ville komma till olycksplatsen Dom ansåg att de inte kunde göra något med enbart informationen om en beige SUV utan märke och utan registreringsnummer. Därefter ringde jag min man som hade kontaktat min kompis och de kom och hämtade mig.. Polisen kunde hjälpa till med bärgare i alla fall. Jag var sent hemma den kvällen och först då kände jag hur mör jag var i kroppen och att en en begynnande huvudvärk kom i bakhuvudet. Jag gick och la mig och sov. 3500 dagar På morgonen ringde klockan en timme tidigare än vanligt, jag skulle ju behöva ta mig kommunalt till jobbet. Jag började sträcka mig efter klockan, och då kände jag det. Mitt bakhuvud löpte amok. Jag hade så ont att jag inte kom upp ur sängen. Det var då smärthelvetet började. Det som sedan stannade i 3500 dagar. Drygt 9 och ett halvt år. Jag fick kämpa länge för att komma upp och vi åkte direkt till akuten. Jag slätröntgades men inget syntes, inga synliga skador. Jag sjukskrevs en vecka. Efter två månader försökte jag att jobba deltid som med ren vilja fungerade i två dagar. Innan dess hade jag gått på sjukgymnastik via företagshälsovården, fått MRT-röntgen som visade ett litet diskbråck i nedre delen av nacken, men inget som förklarade mina smärtor och den förlamande huvudvärken. Konstiga symtom Så fortsatte det i ett par år. Behandlingar som gjorde mig sämre. Mediciner med en drös med biverkningar men ingen smärtlindring. Jag fick fler och fler konstiga symtom i kroppen och knoppen, dåligt minne, hopblandning av ord, huvudvärk, domningar, stelhet i kroppen, en mer eller mindre obrukbar högerarm osv. till kliande fötter(!). Jag kunde aldrig ens ana att alla symtomen hörde ihop på grund utav en nerv i bakhuvudet. Jag hade dagar då jag inte ville leva Efter några år gav jag upp att få i sjukvården. Jag struntade i medicinerna som ändå inte hjälpte och lärde mig att vila istället. Jag fick tillfällig sjukersättning och livränta. Jag lärde mig att (nästan) leva med att min kropp var som den var och jag jobbade varje dag med att göra huvudvärken till något jag kunde acceptera. De flesta dagarna vilade jag mer än jag stod upp. Jag lärde mig med andra ord att leva med min skada. Jag hade dagar och perioder då jag verkligen inte ville vara med längre, men jag kämpade på. Jag gjorde saker för att överleva. Jag målade sommarstugan, jag spikade tak. Jag mådde fysiskt skit halva sommaren för det men mitt psyke tyckte det var värt det. Jag kunde! Jag kunde, lite i taget, ibland, men orken var liten. Jag reste med min man på weekendresor. Jag promenerade med våra hundar. Vi gjorde upp hemarbetet. Jag tog hand om diskmaskinen och min man tog hand om resten. Jag är min man evigt tacksam, som han ställt upp dessa år trots egen sjukdom. Utförsäkrad Så kom den nya regeringen och utförsäkringarna med den. Jag utförsäkrades 1 juli 2011. Återförsäkrades 2 juni 2012 med förlorad livränta. Det var en fruktansvärd period med massor med otrygghet och oro. Inte nog med min smärtsamma kropp, nu skulle jag lida ekonomiskt också Jag hade turen att få hopp om ett friskt liv under denna tid. Det var det som gav mig styrkan att orka. Denna behandling av sjuka som sker idag är galenskap. Det var dags för mig att söka permanent sjukersättning, (förtidspension). Min arbetsförmåga fanns inte mer så jag kontaktade vårdcentralen. Min husläkare läste mina journaler och hittade mrt-röntgenutlåtandet och frågade om jag ville ha mitt diskbråck undersökt av neurokirurg. Klart jag ville! Så sommaren 2011 gjorde jag ytterligare en Mrt-röntgen. Nu visade den ett till diskbråck, men inget annat nytt. Resultatet skickades till Akademiska sjukhusets neurokirurgavdelnin som jag besökte första gången 2 januari 2012. Då fick jag för första gången höra talas om en pågående studie. Teorin i studien är att whiplashskadan kan bero på att en nerv i bakhuvudet hamnat i kläm vid olyckan och ger alla konstiga symtom. I mitt fall hade jag mest bekymmer på högra delen av kroppen och det är nerven Occipitalis Major. Efter någon vecka var jag på nytt besök hos neurokirurgen och fick då en nervblockad som är en helt vanlig bedövning runt nerven där läkaren misstänkte att min skada satt. Det hände Efter en liten stund kände jag hur det hände något i min käke. Läkaren hjälpte mig upp på britsen för jag såg så chockad ut. Han trodde att jag skulle svimma eller nåt. Det tog en stund för mig att förstå vad som hände i min kropp. Det var de ständiga smärtorna som började försvinna! När jag gick fick jag order om att varje kvart skriva upp de förändringar jag märkte. Det var massor med saker som hände. Plötsligt kunde jag sträcka upp armarna. Utan smärta. Jag kände hur mitt högeröga var med igen, det hade den inte varit på evigheter. Maken sa att jag plötsligt såg pigg och glad ut, att det såg ut som att jag var ”hemma”. Jag var tvungen att kontrollera om det stämde det han sa, och mycket riktigt, det var ett piggt jag som såg på mig i spegeln. Inte den där trötta och frånvarande som jag blivit så van med att se. Jag tog in alla ljuden utifrån och kunde sortera dem. Det var inte bara ett stort ljudmuller som gick in i huvudet och snurrade runt längre. Jag kunde gå upp och ner för trappor utan att hålla i mig. Jag kunde lyfta saker utan att det gjorde ont i bakhuvudet utan att känna fumlighetskänsla och vara rädd för att tappa . Jag var plötsligt frisk! Jag ville in till gågatan i Uppsala. En av de ställena jag egentligen tyckte om men inte orkade med för alla intryck och all extra värk de gav med sig. Nu var det som förr, innan olyckan. Det var inte alls jobbigt att gå där bland alla ljuden. Vi gick in i en porslinsbutik och jag lyfte på glas, koppar och annat porslin. Jag kände mig trygg med att jag inte skulle tappa saker. Det var en härlig känsla. Jag som hade hittat strategier hur jag ska hålla kaffekoppen för att inte tappa den kunde plötsligt stå med en fyrahundrakronors glas i handen och hålla den som vem som helst. Utan rädsla för att tappa det. Vi gick runt en stund på stan och så bestämde vi oss för att åka hem. Jag ville känna hur det kändes att åka bil. Gjorde varje krängning, inbromsning och ojämnhet lika ont? Precis när jag fått upp bildörren och skulle sätta mig i bilen, mitt i rörelsen, kände jag hur allt kom tillbaka. Det var som att man drog en svart säck med värk över mitt huvud. Bedövningen släppte och därmed återkom värken. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag gjorde varken det ena eller det andra. Jag satt där i bilen i mitt vanliga värkmoln och försökte förstå vad jag precis varit med om. Vad betydde det här? Kunde jag bli frisk av en operation? Tänk om jag hamnade i kontrollgruppen och inte fick operationen? Nej, då skulle jag ju dö. Minst. Jag hade levt med värken i nästan 10 år varje dag, varje natt. Jag hade glömt hur det var att vara frisk. Nu hade jag fått smak på det igen, en smärtfri tillvaro. Skulle jag verkligen orka med att inte få operationen nu? Tänk om jag bara inbillat mig alltihopa? Jag hade inte alls mått så där bra i nästan två timmar, det var min kropp som spelade mig ett spratt för att jävlas eller nåt. Jag visste varken ut eller in. Det var några jobbiga dagar innan de hörde av sig från sjukhuset och frågade hur det gått och frågade om jag fortfarande ville vara med i studien. Svaret var givet. Klart jag ville! Det skulle ta cirka en vecka till innan jag fick svaret på vilken grupp jag skulle hamna i studien. Jag började tycka att det var ganska ok att hamna i ”fel” grupp också. Jag skulle ju bli erbjuden operationen ändå efter ett år. Men ett års sjukgymnastik lät inte så lockande med rörelser jag visste jag inte skulle klara lät. Om jag ska vara ärlig var jag inte alls intresserad. Så kom samtalet. Jag kom med i gruppen som får operation på en gång! Hade jag kunnat hade jag hjulat av lycka där och då. Jag mentalhjulade. Jag hade, om jag kunnat, hoppat jämfota av lycka. Jag mentalhoppade. Skrika av glädje kunde jag, och det gjorde jag också. Jag fick operationstid i juni. Hela våren gick jag och bara väntade. Ena dagen var jag säker på att jag skulle bli frisk, nästa dag trodde jag att det inte skulle funka. Den oron behöll jag för mig själv. I vanlig ordning visade jag bara den där hoppfulla jag. Det fanns de som tyckte att jag inte skulle vara så hoppfull. Det skulle ju bli en jättestor besvikelse om jag inte blev bättre. Jag sa att då hade jag i alla fall fått vara hoppfull ett tag. Besvikelsen lär inte ha blivit mindre av att jag inte var hoppfull… Min operation blev uppskjuten ett par månader, men så kom då 24/8-12. Min operationsdag. Jag var förväntansfull men också lite rädd. Men det erkände jag inte, inte ens för mig själv. Operationen tog ca 24 minuter. Jag var vaken hela tiden. När läkaren öppnat upp mitt bakhuvud och sa till sin kollega ”Titta här, ser du hur inklämt det är här?” Då visste jag. Jag hade en nerv i kläm. Nu skulle den lossas och jag skulle bli frisk! Efter nästan 10 år skulle jag må bra igen! Direkt efter operationen gjorde jag saker jag inte kunnat på alla dessa år. Jag stod uppe på rummet och kammade mitt hår, eller det som var kvar av det. Jag sträckte upp armarna, böjde mig ner och nådde tårna med raka ben. Hade min man inte hindrat mig, jag var trots allt nyopererad, skulle jag ha hjulat. Där i sjukhuskorridoren på neurologiska avdelningen å Akademiska. Sen dess har mycket hänt. För det första och det största. Jag är frisk. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Det där med jobb var inte så enkelt dessa tider, och med mitt stora glapp i CV:n. Som tur är har jag erfarenhet och utbildning inom vården, även om jag jobbade på kontor då olyckan hände. Inom omsorg och vård behövs alltid folk. Så sedan ett år jobbar jag timmar inom omsorgen (bostadsgrupp) i Östhammar där jag numera bor. Dessutom har jag börjat studera. Just nu läser jag min grundläggande behörighet för att till hösten söka in på högskola. Vad jag ska bli när jag blir stor står skrivet i stjärnorna. Olyckan hände när jag skulle fylla 33 år. Idag har jag hunnit bli nästan 44. Jag kan inte säga att jag förlorat alla dessa år, men mitt liv hamnade på sparlåga. Det stannade av och nu ska jag försöka komma i kapp. :) Tack för att du orkat läsa ända hit. Har du eller någon du känner en Whiplashskada och vill veta mer, kontakta Fnulan så kan hon förmedla kontakt med mig. Tack Fnulan för att jag fick äran att bli en av dina inspiratörer! Du är bäst.
