Ett nytt "Fnulans inspiratörer". Detta är den största inspirationskällan i mitt liv som skriver, den person jag beundrar mest i världen och som är större person än någon annan i livet.Och för mig är det vad han är.. Livet! Här kommer min mans historia.... 21:e april 1997. Det är ett datum som alltid kommer att finnas i mitt liv. Det var egentligen en helt vanlig måndag för dom flesta. Men för mig betydde det är drastiskt ändring av mitt liv, men värst är att det betydde slutet på ett för kort liv för Jonas. Vi var ute för att öva hur man kör kolonn när olyckan var framme. Av okänd anledning krockade bilen jag körde med ett trä. Det kan verka som att det inte brukar vara så allvarligt. Men flera minst sagt olyckliga händelser gjorde att elden tog bilen i sitt grepp och det blev en kamp mot tiden och en stor kamp att försöka rädda Jonas. Jag lovar och svär att vi försökte med allt för att lyckas, men allt gick förgäves. Vi hade släckt elden som vi tyckte, men efter några sekunder kom allt tillbaka. Efter mycket slit insåg jag att värmen blev på tok för hög och jag var tvungen att avlägsna mig från min plats. Det är då jag märker det, min fot sitter fast mellan förarsätet och rattstången. Nu blev det en enda kamp för min del att försöka frigöra min fot så fort som möjligt. Jag tog hjälp av en lumparkompis, resten skulle ju rädda Jonas. Vi slet och vred i vad som verka vara en evighet. Till slut kommer Daniel fram med en yxa. Nej, nej blev reaktionen. Inte nu, detta ska ju inte behövas tänkte jag. Men allt eftersom kröp det på mig, och när jag såg plasten från instrumentbrädan droppa ner på mitt ben och jag inte kände hur det brände insåg jag att detta kunde bara sluta på två sätt. Jag valde den med yxan och Daniel kom tillbaka. Bara börja var tanken. Vände blicken bort och bara önskade att det skulle gå fort. När väl slagen kom slogs jag av att det knappt kändes. Daniel byttes senare mot Kasper då trycket blev för högt. Han slet och till slut kände jag hur benpipan gick av, jag ryckte och slet och till slut var jag loss. Bort var bara tanken, jag klarar det själv så kan dom fokusera på Jonas. Blev hjälpt bort och det var inte kort därefter som bilen till slut övertändes. Efter en, som det verkade, lång stund kom till slut ambulansen. Det var då jag fick det hemska beskedet att Jonas ej klarat sig. Men tyvärr kunde jag då inte ta in det då hela kroppen frös och jag ville bara fokusera så jag slapp frysa. Men icke, jag hade nog världens jobbigaste sjuksyrra i den bilen, för det där med blunda var inget jag fick göra. Väl inne på Visby lasarett blev jag mött av läkare som klämde o hade sig. Efter ett tag fick jag frågan hur man kom i kontakt med mina föräldrar och då gick jag igång. Tror jag rabblade upp varenda nummer som fanns i mitt huvud. Snabbt därefter hör jag bara en sjuksyster säga. - Äntligen är det dags för dig att få lite smärtstillande och få sova. På valborgsmässoafton, 10 dagar senare, väcktes jag upp efter flera operationer. Det var nu resan tillbaka började. Även här hade jag i princip två val. Jag valde den att slita och komma tillbaka. Jag kan inte göra ngt annat. Jag måste ju nu leva mitt liv till det yttersta, inte bara för min skull, utan även för Jonas skull. Han fick ju sätta livet till den dagen. Det blev en lång period på sjukhus, med både fram och motgångar. Utan min underbara familj och vänner hade denna tiden slitet på vilket psyke som helst. Så kom nästa prövning. Protes. Jag skulle lära mig gå på ngt som lättast kan beskrivas på att gå på styltor. Men varför skulle jag använda det för, både rullstolen och kryckorna gick ju fortare. Här kommer min familj in. Utan dom är jag övertygad att jag idag säkert hade suttit i rullstol. Jag minns framförallt två tillfällen. Det ena var med min pappa. Vi skulle öva och jag bara ramla tyckte jag, men att vända och gå hem var inget alternativ, nej nej vi skulle ju gå en runda. Den andra var med min mamma. Hon var så elak så jag fick inte följa med och handla om jag inte tog på mig protesen och gick. Det dom lärde mig då var att det kommer gå även om det kan ta lite tid. Och att ge upp är inte ett alternativ. Idag tror jag inte att om ni träffar mig knappt kan se att jag saknar ett ben. Jag är idag en relativt normal man som lever ett liv princip som alla andra. Med största skillnaden att jag varje morgon och kväll påminns om den 21:e april 1997 då protesen ska av och på. Jag lever för idag, jag ska få ut så mycket jag kan och försöker se positivt på allt. Jag har ett underbart liv, ett jobb jag älskar och framförallt den mest underbara fru, barn och familj man kan ha. Så på den fronten önskar jag inget mer. Jag har lärt mig leva med alla mina brännskador och det handikapp jag har. Självklart kan jag ibland utnyttja det och vissa dagar är inget roliga. Men jag valde att gå denna vägen och ångrar ingenting. Jag tackar hela min familj för allt ni gjort för mig. Utan min ”bror” Emil hade jag inte haft den ventil han är än idag. Jag lever mitt liv för dig Jonas, för det är inte rättvist att jag fick leva och du sätta livet till! //Fredrik
