I helgen fick Gabriel med sig en låda med grejer hem. Saker som jag sparat i alla år. Tidningen från dagen han föddes, nappar som svartnat så gamla dom är och en och annan helt onödig sak. Gabriel och Alexandra såg inte överväldigat glada ut när jag tvingade dom att ta hem den tunga lådan med reliker. Jag blev nästan ledsen att alla dessa viktiga saker inte betydde lika mycket för min pojk som för mig :) Men sen idag, då så….. Helt plötsligt kom det massor med frågor om ditten och datten från lådan och massor med skratt. Som att Gabriel skrev på önskelistan till jul att han önskade sig "SD rövare" men INTE kalsonger. En sak stack dock ut. Något som förklarar varför Gabriel är som han är. Det är ett trauma från barndomen…. Hahaha vid tre tillfällen (minst) har jag inte vinkat till min lilla pojk. Stackars stackars stackars... Han har haft en svår uppväxt och jag förstår att detta gett honom stora men för livet. Nu ska jag vinka jättemycket när jag ska säga hejdå. Det går kanske att rädda honom? Det är kanske inte försent? #vinkvink
