Gabriel, Gabriel, Gabriel, du har ingen aning om vad det innebar att vara lycklig när din mamma var liten. Du vet inte vad det var som gjorde att vi fick lite glädjetårar i ögonen. Det krävdes inte alls mycket då på förr i tiden när mamma var tonåring. Det minsta lilla och vi var lyckliga. Det var tider det Gabriel. Så när jag ringde dig och frågade om du ville åka med på en körtur i nya bilen var det stort. I alla fall då på stenåldern. Du skrattade högt och frågade: - Jaha, vadå ta en körtur med bilen? - Ja, med NYA bilen - Men vart ska vi då mamma? - Men bara köra en runda och liksom testa åka den liksom Då kommer det ett asgarv från dig min älskade son (just vid det tillfället oälskad) - Men mamma på riktigt, ta en tur med en bil utan att vi ska nånstans. På riktigt? Det kanske man gjorde på din tid, men inte min mamma. Och så ett asgarv... Ja så gjorde vi på min tid. Man umgicks i bilen och körde runt och tittade lite och man kunde åka helt utan mål och tycka det var lite spännande. Det var alltid någon som öppnade dörren och bjöd på en kopp kaffe. Det var tider det. Jaja du kära läsare kanske vill ta en tur med mig. Här är i alla fall min nya fina bil! ÅH min lilla sprätt till bil, du är efterlängtad! Välkommen! Poppis, jag kör till Göteborg, vågar du åka? Mira mår lite bättre, tack för alla "krya på". Med alvedon och glass kommer man långt. Visst syns det i hennes ögon att hon inte är riktigt pigg?
