Jag sitter på vår gästtoa. Ensam. Tror jag. Det knackar. Det knackar igen. Och igen. Det kommer uppifrån vinden. Ett rytmiskt, nästan… målmedvetet knackande.Frågorna är så många1. Är det en mus som bokat tid men kommit fel i kalendern?2. En fågel som blivit kidnappad och nu morsekodar SOS genom taket?3. Eller är det bara huset som andas lite extra dramatiskt just idag?Pulsen höjs. Fantasin skenar. Jag sitter kvar. För man lämnar inte en cliffhanger – inte ens på en toalett.Apropå gästtoan. Har du sett den? Nä, tänkte väl.Vi köpte huset av mina föräldrar. Mitt barndomshem. Jag flyttade alltså hem igen, fast med vuxenpoäng och egen ångest.EXAKT ALLT i huset är förändrat. Förutom att det är rörigare nu. Mycket rörigare.Och förutom gästtoan. Den står där. Orörd. Trogen. Som ett museum i miniformat.Vid något tillfälle berättade min mamma, lite sådär casual, att det är hon som kaklat mosaiken själv. Med kärlek. Och troligtvis minst 37 svordomar och en existentiell kris.Så nej. Mosaiken kan inte tas bort. Punkt. Utropstecken. Känslor. Barndomsminnen.Men vet du? Den är ju faktiskt fin. Klassisk. Tidlös. Lite som en tant med perfekt hållning och noll intresse för trender. Den håller även nu.Så säg mig:Hade du rivit ut för att få en modern touch?Eller hade du, som jag, låtit mammas mosaik leva vidare – tillsammans med mystiska knackningar och alla frågor utan svar? Förra veckan fick jag en gåva av mamma. Denna lilla ängel har jag en gång i tiden gjort och den har varit framme till jul varje år. Nu fick jag rariteten och visst passar den på min toalett med ängel-tapeter 👼🏻
