Jag fick upp en story från Jannice på Instagram:“Om ditt hem skulle vara en människa — hur skulle den må då?”Jag svarade på typ en sekund:“Utbränd.”Alltså… jag ÄLSKAR vårt hem. Verkligen. Det är tryggt, levande, vårt. Det jag inte älskar lika mycket är alla projekt som bor här tillsammans med oss. Du vet — de där som viskar “vi tar det sen” och sen aldrig flyttar ut.Och så finns det de där små… irritationssmulorna.Nu ska jag vara tydlig: det är inte bara övriga familjemedlemmar som bidrar. Den här perfekta kvinnan (hej hej) är också med i klubben.Här är hemmets (min...) lilla stresslista:Tomma mjölkpaket som står kvar som fina minnenMatrester i diskhon (makaroner har tydligen stark fästförmåga).Allt som mystiskt samlas på köksön. Precis allt.Tom toapappershållare trots att en ny rulle står… exakt… där.Luckor som lever sitt bästa öppna liv.Blommor som får en ökentorka.Tvätt som inte hänger upp sig själv och därför får spa-behandling i maskinen fyra gånger.Brevlådan som tror att den är en tidskapsel.Skor i hela hallen trots att vi har en skohylla som känner sig djupt bortglömd.Tomma förpackningar knäckebröd bland annat som… bara står där.Korkar som aldrig hittar hem igen.Uterummet som varje vinter förvandlas till “tillfälligt förråd” (spoiler: inte så tillfälligt).Små saker. Tramsiga saker. Saker som inte borde få energi — men som ändå lyckas sno den. Och vad händer när man stör sig? Blir något bättre?Nej. Det blir bara sämre stämning av skitgrejer.Så nu tränar jag på något nytt:Att blunda lite oftare.Att låta makaronerna vinna ibland.Att välja lugn före irritation.För sanningen är ju den… det finns människor som inte ens har ett hem.De hade inte klagat på en köksö med för mycket liv på sig. Tacksamhet var det ja.Jag tränar.Hur mår ditt hem just nu? 💛
