---I samarbete med ItrimTriangeln--- Hu, förlåt, jag skäms, massor. Jag har tappat något på vägen. Jag var så på g men när jag blev dålig i örat (kroppen) tappade jag allt. Lusten, orken och motivationen till något fanns inte. Jag fick förståelse för dom som går runt med kronisk smärta, fy fasiken vad hemskt att ha konstant ont. Min kropp lade faktiskt bara av för två veckor sedan och orkade inte överhuvudtaget. Den skrek efter sömn och ny energi. Jag var så besviken och ledsen för att jag inte kunde bli opererad och och var arg på min egen kropp. Då började jag äta. Jag kom in i de gamla banorna med småätande, tröstätande plus att jag inte kunde träna. Det dåliga samvetet och ångesten kom i samma takt som de elaka och onda tankarna om mig själv. Det var då jag förstod det, jag är inte färdig. Jag har lång väg kvar.Jag har tappat massor av stolthet och nu ser jag bara mig själv som den jag var när jag vägde 99 kg. Eländig och olycklig. Jag fick ett mail från min coach Amanda på Itrim som undrade hur det var? Hon frågade hur jag mådde och om jag behövde hjälp. Det mailet åkte i skräpposten. i onsdags kom jag inte undan, då ringde telefonen och jag svarade faktiskt. Det var Åsa på Itrim. Hon var orolig för mig, hon ville veta hur det var, och om jag behövde hjälp. Amanda kom också till telefonen och hennes röst var så himla härlig att höra, hon är min stöttepelare. Jag behövde höra henne. Jag behövde känna att hon inte såg mig som förlorad. När vi lade på luren hade vi bokat ett möte på måndag. Sen började jag gråta av både lättnad och besvikelse, men även med en insikt om att denna resan tog sig en avstickare på grund av ett trasigt fordon (kroppen), det är bara att ta sig till rätt väg igen och Itrim är min GPS som visar mig hur jag ska ta mig fram på bäst sätt. Jag är inte färdig. Detta tar tid. Det ska ta tid för att jag ska hinna med mentalt. Men jag har inte gett upp, det är huvudsaken. Itrim har inte heller gett upp mig, det är tryggt.
