Nu kommer jag att lämna ut mig helt och hållet och är livrädd, men jag vet att du är med mig. Tack fina bloggvän för att du vill lyssna på mig en stund. Marlene skrev ett inlägg och jag reagerade ganska starkt. Inte på det hon skrev utan de tankar som flög upp i mitt huvud. Jag har kämpat färdigt, jag klarar det inte på egen hand eller med viktväktarna, Itrim, LCHF, periodisk fasta. Jag orkar verkligen inte må som jag gör. Jag är trött på att banta sönder hela mitt liv. Mitt problem sitter i huvudet och det kommer aldrig att försvinna med bantning. Jag har en ätstörning och är sockerberoende, nu ska jag äntligen få hjälp. Jag blev så ledsen och kränkt när jag var hos en läkare för två veckor sedan. Han talade om för mig att jag var överviktig. AH fan, det visste jag inte, jag ser inte det varje gång jag tittar mig i spegeln. Jag berättade för honom med tårarna rinnande ner för kinderna att jag har en ätstörning och att jag verkligen behöver hjälp. Han svarar mig då: - Ja men jag bokar in dig hos en dietist. Idiot.... Det enda jag tänker på dygnet runt är vad jag INTE ska eller BÖR äta. Jag har för farao bantat sönder hela mitt liv, Jag kan det där med vad jag ska äta och ej och jag är ett fullblodsproffs som många andra bantare. Det finns inget en dietist behöver berätta för mig som jag inte redan vet. När jag uttryckligen säger och faktiskt erkänner HÖGT att jag behöver hjälp med min ätstörning så är det ett stort hån att han som läkare anser att mer kontroll på maten ska rädda mig. Läkaren säger även att det är väldigt viktigt att jag börjar röra på mig Idiot... JAG VET, jag hade gjort det för längesedan om det var så jäkla enkelt att "bara göra det" och komma igång. Men min hjärna är alldeles för lat för min kropps bästa. Det är inte många som förstår hur det är att inte ha viljan att vilja.... Jag har funderat på snabba lösningar som GBP och ballongmetoden men inget av alternativen kommer att hjälpa när problemet sitter i huvudet. Visst kan jag göra det men då måste jag få hjälp samtidigt. Nu tog jag över kontrollen på egen hand. Jag är livrädd men jag har beställt tider hos Susanne som är Psykolog med inriktning KBT och finns i Malmö. Nästa vecka ska vi träffas första gången. Jag är inte riktigt redo, jag är rädd men jag är även hoppfull över mig själv. Vill du följa med mig på min KBT-resa? Tycker du att jag ska skriva om det? Jag kan väl ändå inte vara ensam om mina känslor. Detta blir skitjobbigt och det känns som att det inte finns någon lösning mer än att börja acceptera att jag ska vara såhär, tjock och lat. Så dum jag är mot mig själv... Du behöver absolut inte skriva att jag är fin som jag är eller så, jag vet att andra tycker det, men det är inte det jag ser och känner
