Som ni kanske har läst somnade Mira utan nappen i lördags och i dag (söndag) har det gått så himla bra utan ett endaste litet knyst om nappen mer än att hon frågat efter den lite försiktigt men godtagit ett: - Neeeej du är ju så stooooor å sååå duuuuktig ju!!! Och så ser man hennes ledsna ögon som inte vet vad dom ska tycka, hon vill ju vara stor och duktig men vill ha sin napp. Fy jädrarns så ont det gör i mamma hjärtat och jag förstår inte varför. Och hon förstår inte varför hon inte får ha sin goda napp. Jag vill bara tjuta Det kan bero på så mycket, att hon börjar bli stor, att jag har dåligt samvete för att jag tar ifrån henne en trygghet hon har i nappen och att jag vill inte göra henne ledsen. Men det föll sig så naturligt igår fast jag var nog inte riktigt redo och beredd på det än. Jag har inte hängt hennes nappar i ett träd eller någon fin gest. Men å det gör så ont, hade jag gjort det med henne hade jag nog brutit i hopa...blivit mer ledsen än Mira själv. MIn lilla lilla docka.. Jag fattar ingenting, är jag knäpp? Bara jag tänker på det kommer tårarna.. Ja, jag är knäpp.... men min lilla sockergris växer upp och blir stor, och fasiken vad ont det gör. Ps. Hon fick en liten studsmatta som hon längtat efter som present för nappen... i kväll sa hon: - Utan studsmatta mamma.....ds.
