Igår fick vi den stora äran att fira vår fantastiska pappa – familjens klippa och grillmästare. Vi samlades allihop på vackra Smygehuk Havsbad, hela det glada gänget, redo att njuta av en riktigt god buffé (och kanske en eller annan efterrätt för mycket). Det var ett sådant där tillfälle när man känner i luften att det är något speciellt – hjärtligt, högljutt och alldeles, alldeles underbart kaotiskt.Det har nämligen skett ett litet generationsskifte sedan våra middagar. Då kunde man kanske höra vad man sa. Nu är vi åtta små kottar rikare – från 4 månader till 7 år – och middagarna låter mer som en blandning av cirkus och barnkalas. Att någon vuxen lyckades äta varm mat är i sig ett mirakel. Vilka kämpar föräldrarna till de små är.Mitt i allt detta satt pappa – hedersgästen – omringad av barn, barnbarn och med en svensk flagga framför honom. Det glittrade i hans ögon. Man såg det där uttrycket av ren stolthet och djup tacksamhet. Och vi kände samma sak tillbaka. Vi är lyckligt lottade som har honom.Som om inte det vore nog, så har hela helgen gått i fullt ös-tempo med Kalmar-familjen på besök. Inga lugna stunder här inte – men det är precis så vi gillar det. Hög ljudnivå, många skratt, trötta kvällar och ett hjärta som är lite större när helgen är slut.Familj alltså. Inte alltid tyst – men alltid bäst. ❤️ Mina finaste och närmsta. Av barnbarnen fick morfar en bild på alla barnbarnen. Jag kan säga att det var ett himla stohej att få till det där fotot men vi lyckades ganska bra, eller hur! Mina prinsar. Nu är dom på väg hem igen.
