Igår var jag helt slut i rutan – alltså på riktigt, det kändes som att någon tryckt på avstängningsknappen. Jag skyllde det hela på att vi hade filminspelning med jobbet hela dagen. Jag tänkte att det är väl inte varje dag man ska försöka se normal ut framför kameran samtidigt som man försöker minnas vad man ska säga, dölja sin dubbelhaka och le lite charmigt.Men... sen kom kvällen. Och natten. Och toaspringandet. Jädrarns i hoppet vad jag fick springa på toa och skrika till av smärta varenda gång. Ajajaja vad det gjorde ont. Herregud. Mannen trodde nog att jag spelade in en skräckfilm i badrummet. Urinvägsinfektion is in da houze. Tack och lov fick jag en snabb tid på vårdcentralen. Jag kände mig som en sjukdomens VIP-kund – in, kissprov, ut med antibiotikakur i handen. Bonus: Blod i urinen och feber som jag inte ens märkte. Men nu sitter jag inbäddad med en go filt. Min man har behandlat mig som en VIP-kund han med. Han har lagat mat och masserat min stackars värkande rygg. Jag klagar inte. Han är allt bra, den där älsklingen. Så – från filminspelning till sjukstuga, på mindre än 24 timmar. Man vet aldrig vad livet har på agendan. Men nu håller jag tummarna för att antibiotikan kickar in snabbt så att blåsan får lugna sig och att jag får sova en hel natt utan att spela in ännu en skräckfilmHar du drabbats av UVI någon gång? Jag fick till mig att det kan ha med klimakteriet och torra slemhinnor att göra, men det tror jag inte ett dugg på.
