Den här veckan… wow. Den har sprungit ifrån mig, kört över mig och samtidigt gett mig så många fina stunder att jag knappt hunnit känna efter vad som är vad. Det har varit fullt tempo på jobbet. Sådär så jag kommer hem och fortfarande går i “arbetsläge” i huvudet fast kroppen mest vill ligga raklång på golvet och stirra i taket. Både roliga saker som fått mig att le hela vägen hem — och sånt som tagit mer energi än jag riktigt hade att ge.Du vet känslan när man är både tacksam och helt slut på samma gång? Där är jag nu. Och kanske är det just därför morgondagen känns extra fin.Imorgon ska jag nämligen på dejt. Med min man.Alltså hur mysigt är inte det ändå? Mitt i vardagen, tvätten, kalendern och allt som ska hinnas med — så bokar vi in oss. Bara vi. Jaja, jag vet att det är alla hjärtans tjohejsan, och det är trams att fira, men vi gör det i alla fall. Varje dag, men lite extra imorgon. Jag älskar tanken på att vi aldrig riktigt blir klara med varandra. Att vi fortfarande kan få lite pirr, fortfarande kan klä upp oss lite, fortfarande kan se på varandra och tänka “du är min person”.Just nu sitter jag här, fredagstrött, med ett glas rött och försöker landa efter veckan. Och det är okej att inte vara på topp. Det är okej att vara lite urladdad. Ibland är det faktiskt i tröttheten man känner tydligast vad som är viktigt.Den här veckan tog mycket.Men den gav också något fint att längta till.Hur gör du för att hitta tillbaka till varandra i vardagen? 💛 Min kärlek <3
