Jag skulle vara en sån där drömmig, omtänksam fru och baka mannens favorit: blåbärskaka 🫐 Med blåbär plockade av hans mamma och pappa i de östgötska skogarna… alltså nivån av kärlek här? 10/10. Sen öppnade jag receptet. Från systern Anna.Och där… där tog kärleken en liten paus. Det här receptet gav mig fler existentiella frågor än livet självt:Graderna – är det varmluft, över/under eller “känn efter själv”?Hur stor form? En kaffekopp? En swimmingpool?20–25 minuter… VILKA 5 minuter avgör mitt öde här?!Hur många blåbär? En näve? Två? En mindre blåbärsplantage?!“Rör hastigt ihop” – ska jag röra snabbt eller bara lite stressat?Jag gjorde mitt bästa. Kände mig ändå ganska nöjd. Tills mannen öppnar ugnen och frågar:“Vad… har du gjort älskingen?” Alltså det FLÖT blåbär. Det var inte en kaka, det var ett blåbärs-akvarium. På vissa ställen hade jag typ uppfunnit blåbärsknäck?! Idag tänkte jag: “Mindre blåbär = bättre resultat.”HAHA nej. Då blev det istället en tunn liten… ja… blåbärs-depression. Och då säger mannen:“Du kan testa dubbel sats!” Eller… så gör jag inte det? Det här lämnar jag tryggt över till hans mamma och syster. Jag har gjort mitt. Jag har kämpat. Jag har offrat mig. Jag är INGEN blåbärskakebagareMen ingen kan inte säga att jag inte försökte i alla fall =)
