När tappade vi lyckan med vattenpölar?Lyckan. Den där bubblande, känslan som exploderar i bröstet när något oväntat härligt händer – som ett sommarregn mitt i juli, till exempel. För barn är det en ren lycka för oss vuxna är det bara att vi blir blöta. Vattenpölar. Ett paradis för små älsklingsfötter.Barn tvekar inte. De kastar sig ut och hoppar rakt i. Skorna (om de ens har några) blir dyngsura och regnet bara öser ner – men de är lyckliga. Inte "scrolla-på-Instagram-för-att-undvika-vardaglig-tomhet"-lyckliga, utan riktig lycka. Den sorten vi vuxna ibland glömmer bort hur man stavar till.Vi står bredvid under våra paraplyn och muttrar något om blöta strumpor och förkylning. Vi ser olycka i samma regn. Vad hände där, egentligen? När slocknade glädjeögonen vi en gång hade. Kanske hände det någon gång mellan första elräkningen och det där brevet från Försäkringskassan som vi fortfarande inte riktigt förstår. Livet hände. Ansvar, deadlines, trasiga saker i hemmet och folk som kör för sakta när man har bråtto. Men är det verkligen så att vi inte kan känna glädje längre – eller har vi bara glömt att verkligen titta och kännaBarn har en superkraft, de är experter på att hitta glädje där vi ser vardag. En sten kan bli en skatt. En pinne blir ett ett magiskt svärd. En kartong blir ett rymdskepp. Allt kan bli magi! Vi vuxna då, vi kastar kartongen och svär att soptunnan är full.En liten utmaning, nästa gång regnet kommer – istället för att springa in, stanna ute. Ta av dig skorna. Hoppa i en pöl. (Okej, kanske inte om du är på väg till ett viktigt möte… men du fattar grejen.) Låt oss låna barnens blick ett tag. Den där som ser lycka i det oväntade, det enkla. Den som inte kräver mycket, men ger allt. Om någon tittar konstigt? Le. Säg att du bara hittat tillbaka till vattenpölarna. Här dansar Lo i regnet! Helt underbart att se! Och det tog inte många minuter förrän Leo kom och deltog i härlig regndans med sin kusin.
