När man säger "Vi ska bara till Ullared en helg" men sen förlorar tre dagar av sitt liv, sin själ och minst halva lönen.Alltså älskhatade Ullared. Ett ställe där jag går in med tanken om att vi inte behöver något, men jag har en inköpslista och någon form av självrespekt. Jag kommer ut med ångest, svettiga lökar under armarna, 15 påsar med påsar, tre pyjamasar, 108 par strumpor och femton paket billiga servetter. Och jag minns inte ens varför jag ens åkte dit från början.JAG lider. Fötterna lider. Plånboken lider. Den inre friden är ett minne blott de gråa håren så många fler. Men ändå… vi gör det. Vi gör det varje gång. För det är något med Ullared. Något man hatar… men ändå älskar.I helgen är det dags. 19 personer ska ha "semester" i Ullared hela helgen, släkten ska sammanstråla i en härligt euforisk känsla och gula påsar upp till knäna. Med andra ord nn pilgrimsfärd i gula väggarnas namn. Vi ska nog överleva. Förra året var det såhär, farmor-mormor, babba-moffa/faffar körde annat än kundvagn <3
