För tillfället är jag alltid trött, sjuk i förkylningar konstant och ofta på ett sjukjäkla humör. Ändå sitter jag där och ler mot alla. Det är precis som att det sitter in i minsta lilla cell i kroppen att jag alltid ska vara glad. Till och med en trött morgon när Mira smygfotar mamma Malin till sina kompisar på Snapchat hinner jag få upp mungiporna. Det går av ren reflex. SMILEJag har dock lärt mig en sak. Att dagen efter ett socialt sammanhang med många leenden från mitt håll är jag helt slut! Gud vad det tar på krafterna. Det syns inte… men leendet syntes dagen innan. Äsch nästa år ska jag börja vara mer tjurig minsann!! Kanske inte tjurig men lite mer otrevlig kanske. Eller upplevs det verkligen otrevligt att inte mötas av ett leende hela tiden? Jag ser inte alla le mot mig, men för den sakens skull tycker jag inte att personerna är otrevliga. Så ja nu blir det sur-Fnulan för resten. Tror du att jag klarar det? Det tror inte jag.
