Sidan om mig, här på Ystad Saltsjöbad, ligger Cornelia och sussar gott. Hennes andetag är mjuka, nästan i takt med havet utanför. Själv ligger jag vaken och ler lite för mig själv — sådär nöjt som man gör när allt bara känns… ja, lite för bra för att vara sant.Jag andas in kvällen. Vågornas dova sång rullar in som en lugnande bakgrundsmusik, och från den öppna spisen sprider sig en varm doft som får hela rummet att kännas som en kram. Det är en sån där stund där tiden saktar ner… och man själv mest ligger still och njuter av att slippa vara duktig på något alls.Snart ska jag väcka mitt stora hjärta. Inte riktigt än bara. Jag vill vara den där omtänksamma personen en liten stund till… innan jag blir hon som viskar “ska vi äta något gott snart?” med misstänkt mycket fokus på “snart”.Där ute rör sig människor längs stranden. Några i bikini, några tveksamma — och några som bara kliver rakt ut i det kalla vattnet som om det vore helt normalt beteende.Jag tittar på dem med en blandning av beundran och lätt oro.Modiga, tänker jag. Eller så har de bara inte riktigt tänkt igenom sina livsval.Själv? Jag ligger kvar här. I värmen. I lugnet. I något som känns väldigt mycket som rimliga beslut. Kanske tar jag också ett dopp…Men vi ska inte överdriva nu. Jag har ändå kommit så långt som att tänka tanken. Det får räcka för idag.
