Idag var en sådan där dag då jag kände mig extremt professionell.Du vet. En sån dag då man dricker kaffe ur favoritkoppen, har håret någorlunda på plats och tänker:”Idag… idag är jag en sån där ordentlig vuxen människa.”Planen var enkel. Jag skulle skriva ett avtal till en anställd gällande en dator hon fått utlämnad för att kunna arbeta. Ordning och reda och papper på allt. Här kommer ingen undan. Absolut inte. Så jag sitter där, knattrar på tangentbordet, känner mig som HR-avdelningen personifierad. Läser igenom texten en gång. Två gånger. Nöjd. Klar.Tills jag skickar det till min kollega Amanda och hon börjar… asgarva. Inte fnissa lite diskret. Inte le bakom handen. Utan ett sånt där skratt som börjar i magen, fortsätter genom hela kroppen och slutar med tårar i ögonen och svårt att andas.Jag tittar upp. Förvirrad.– Vad ÄR det? frågar jag, fortfarande helt ovetandes om vad som är så hysteriskt roligt!Hon pekar på texten och kan knappt prata.– Men Malin… du har ju skrivit att hon fått utlämnat en Levonova.Paus och tystnad i mitt huvud. Levonova, alltså en hormonspiral.Inte visste jag att jag, i min roll som arbetsgivare, nu även börjat skriva ut preventivmedel till personalen. Här jobbar vi tydligen med helhetslösningar. Dator, laddare, sekretessavtal – och ett tryggt skydd i fem år. Varsågod. Det var ju inte riktigt det som var tanken.Det visade sig att det var en Lenovo-dator den anställde skulle få.Amanda grät av skratt. Jag skrattade. Skämdes och skrattade lite till.Och någonstans där insåg jag att:1. Autokorrigering är inte min vän2. Jag ska kanske inte skriva avtal innan andra koppen kaffe3. Det är tur att jag har kollegor som läser det jag skriverSå ja. Ordning och reda är viktigt. Men ibland blir det… lite fel i texten. Och nej – vi skriver inte ut hormonspiraler till personalen. Än. 😌
