Beviset på att man har en lång man med mycket skägg. Vi bråkar om den lilla spegeln på den stora spegeln. Han ska ansa skägg, jag ska ansa stubb. Upp och ner med den närsynta saken. Jag sträcker mig på tå, han böjer antagligen sig som en fällkniv. Vi får nog försöka hitta en bättre lösning. En till spegel helt enkelt? Eller kanske ett schema. Måndag–onsdag: han. Torsdag–lördag: jag. Söndag: vilodagNu har jag dock spegeln för mig själv ett tag när mannen är bortrest. Det är alltid något positivt i ensamheten. Inga kompromisser, inga armbågar, bara jag och min spegelbild som försöker se lite mer vaken ut än jag känner mig. Det är nästan meditativt, det där ögonblicket när man får rå om sig själv, innan världen – och skägget – tar kärleksfullt plats igen =)Och kanske är det just det som är grejen. Att vardagen består av små, löjliga strider som i efterhand visar sig vara kärlek <3
