Jag vet inte vad jag ska skriva... Det gör så fruktansvärt ont, i hela mig. Hjärtat krymper liksom ihop. Trots att jag inte kände Christoffer som avled efter en misshandel på midsommarafton så känner jag. Jag sörjer för de som drabbats; familjen, vänner och bekanta. Jag sörjer att det kan vara så lätt att släcka ett liv och jag sörjer att det finns så mycket våld. Idag var det en sorgens dag för många i vår by, men även för många andra offer för våldet. Men mitt i denna sorg upplever jag så mycket kärlek och värme. Människor som möts, gamla som unga och visar att man tar avstånd mot våldet, att man bryr sig och att det visst har betydelse. Vi samlades, hade en tyst minut och tände ljus i gemenskap och vi var medmänniskor. Lux Vitae har spridit sitt ljus. 300 st marschaller lös upp platsen för Christoffers död. Och nästan varenda hus pryddes av ljus. Vackert...... men sorgligt....... Hundratals personer möttes för att sörja och trösta! Alla som var där fick band för att visa att man är motståndare till våldet! Ljus i ofantliga mängder! Mira fick också ett band såklart! Vår trappa lyste Detta hjärta prydde minnesstundsplatsen
