Hej finaste och vackraste ni (måste ju fjäska efter min fadäs med fingret igår)! Här kommer jag insläntrande; bloggtrött, surig (pms:ig) och trött på extra kilona som inte försvann i natt i heller. Hur jäkla svårt ska det vara att komma igång och vakna smal? Hur jäkla svårt ska det vara att acceptera att jag är en mullig och go kvinna i mina tjockaste år? Det måste ju finnas någon därute med magiska piller eller en rik sponsor som hjälper mig med operationer. Varför kämpa när man kan slippa? "Jag är inte tjock, jag är bara mycket kvinna!" Det är ju mitt eget citat, men för f*n lev upp till det med! Nej då här gnäller vi massor men gör inget åt det... Nu väger jag lika mycket som när jag var höggravid med Cornelia och då hade jag gått upp TJUGOSJU KILO! Ja... Mira har sketans ont, och fingret är alldeles svullet och hela nageln är lila... Sicken nöt jag är! Igår hade vi cupcakes bageri hemma på kvällen, frostingen var god tyckte Mira...
