Idag var jag så där orimligt sugen på sockerbitar. Du vet inte vilka som helst – utan Cloettas. Inget halvtaskigt “nästan-som-originalet”-försök. De riktiga. De där himmelska små kuberna som knastrar perfekt mellan tänderna. Jag stod emot. Jag gjorde det faktiskt.Men när jag kom hem var det som att hela min hjärna bara bestod av… sockerbitar. Inget annat existerade. Bara tanken på dem. Mannen föreslog en promenad i detta svinkalla väder. Och i mitt huvud tändes hoppets lilla låga: Tänk om han vill ta omvägen förbi Ica…Hela rundan gick jag och rabblade mitt mantra:“Jag ska inte äta sockerbitar. Jag behöver dem inte.”Om och om igen. Som en självutnämnd sockermunk.Men mannen tog andra sidan gatan.Så jag kom aldrig ens nära Icas entré.Och där stod jag sen, både glad och sur.Glad för att jag faktiskt stod emot. Sur för att jag istället fick nöja mig med… en clementin.Seger och sorg i samma tugga.Hur gör du när suget blir stort?Kan du stå emot – eller ger du efter? 🍬🍊
