Här sitter jag. Eller ja… halvligger. Som en strandad säl med ett glas vin i handen och en inre känsla av att kroppen när som helst kan starta ett eget vattenland. Och DU. Om du direkt förstod vad jag menar med “vattenfallet” – grattis. Då är vi där. I den åldern. Den där lite… fuktiga eran i livet. Inte “glow”, utan mer “dropp”.Klimakteriet alltså. Vem döpte det ens? Låter som en korsning mellan ett väderfenomen och ett dåligt charterhotell. Ungefär som känslan inombords just nu. Jag ska ändå vara ärlig – jag tycker jag klarar mig ganska bra. Lite svettattacker här och där, som att kroppen plötsligt tror att jag befinner mig i en bastu på speed. Och nätterna… alltså. Jag går och lägger mig som en människa och vaknar som en blöt tvättsvamp.Men annars? Helt okej ändå. Lite humör, lite svullnad, lite viktuppgång. Lite “vem är jag och varför gråter jag över en reklam för diskmedel”. Små grejer.Jag lider inte. Det gör däremot omgivningen. Men det är inte klimakteriets fel. Det är deras.Alltid. Och det informerar jag dem om. Idag åt vi sallad. På tyskt sätt. Och jag måste säga – tyskarna… de har förstått något. Alla får sin egen skål. SIN EGEN. Ingen ska behöva kompromissa med en gurkskiva som varit för nära en tomat. Alla bygger sin egen lilla salladsdröm. Så där satt vi. Med våra egna salladsskålar. Men! Bakad potatis med kyckling-curryröra. Alltså MUMS. Och ja. Jag tog ett glas vin till.Inte för att jag “förtjänade” det.Inte för att jag “var värd det”.Inte för att det var fredag, lördag eller någon slags rimlig ursäkt.Utan för att… jag var sugen. Punkt.Och vet du vad? Det kanske är det bästa med att vara i den här åldern. Man slutar ursäkta sig.Man svettas, sväller, svajar i humöret och tar ett glas vin ändå. Med stolthet. Och eventuellt en handduk i beredskap.Så säg mig… är du också i vattenfallsstadiet – eller står du fortfarande och väntar på första droppen? 😏. Jag lovar den kommer... som ett härligt sommarregn.
