Alltså jag gjorde det – jag slog till. Och det kändes så rätt i hela kroppen. Idag var det dags för årets första trapp-kaffe. Du vet den där känslan… när solen äntligen värmer upp stenen under en, kaffekoppen i handen (Skånerost, såklart), och allt bara landar efter en stressig dag på jobbet. Det är något speciellt med just den stunden. Som att kroppen fattar före huvudet att nu… nu är vi på väg mot något bättre. Jag satt där och försökte vara lite så där härligt mindful. Andas. Blunda. Känna. Inte tänka på allt som borde göras, utan bara vara i stunden. Det gick sådär, men ändå ganska bra.Inne (eller är det ute?) i uterummet står alla mina blommor och nästan vibrerar av längtan. Jag har faktiskt pratat med dem (ja, jag är en sån), och lovat att snart, väldigt snart, ska det bli blom-släpp. De ska få komma ut, sträcka på sig och bada i solen på riktigt. Det är något med de här första gångerna varje år. Första kaffet ute. Första riktiga solen. Första gången man vågar tro att våren faktiskt tänker stanna. Och jag tänker – nu kör vi.
