Du vet den där drömmen man hade. Den som kändes så självklar att man aldrig ens ifrågasatte den. Min var att bli lärare. I fyran skulle vår lärare Max sluta och vi fick alla ett brev. Ett sånt där som man kanske inte riktigt förstod värdet av då, men som fastnar någonstans ändå. På mitt stod det:“Du kommer att bli en fantastisk fröken.”Och det var ju precis det jag ville bli. Jag var inne på lärarbanan länge. Det var inte en sån där “kanske-dröm”, utan en riktig. En som liksom bodde i mig. Jag tvingade alltid mina kusiner att leka skola, och gud nåde dom om dom ens frågade om dom kunde få vara fröken. Det var min roll.Efter gymnasiet (dans och teater – för man skulle ju också leva lite 😄) hamnade jag i förskolevärlden. Och där blev jag kvar. Länge. Mellan 1989 och 2001. Och jag älskade barnen. Alltså på riktigt älskade. Men… Jag blev trött. Och det var inte barnen som tog min energi. Det var föräldrarna.Alla frågor. Varje dag.Har hen sovit?Har hen ätit?Har hen bajsat?Vad har ni gjort?Har allt varit bra?Och jag fattar ju nu. Verkligen fattar. För jag har ju själv varit där. Jag har varit exakt den föräldern. Inte ett dugg bättre. Kanske till och med lite jobbigare ibland, om jag ska vara helt ärlig 😅Men där någonstans dog drömmen. Jag orkade inte med "jobbiga föräldrar". Och jag har aldrig riktigt plockat upp den igen. Ibland kan jag undra hur livet hade sett ut om jag fortsatt. Om jag stått där i ett klassrum idag, som “den fantastiska fröken” han såg i mig redan då.Men livet blir ju inte alltid som man tänkt. Och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag är stor. Och kanske är det okej ändå. Kanske handlar det inte om att bli exakt det man drömde om som liten, utan om allt man faktiskt blev på vägen. Men jag undrar ändå…Vad trodde du att du skulle bli när du var liten? Blev livet som du tänkte? Här är jag med Cornelia på hennes skolavslutning, det året jag började plugga för att hamna där jag är idag <3
