Mira brukar härma pappa och hoppa efter honom på ett ben när han gör det. Det har aldrig varit konstigt. Det är ju så hennes pappa är, enbent. Hon har aldrig frågat var det andra benet är som andra barn gör eller vad som hänt som vuxna ofta frågar. Pappa är så, han har alltid varit så. För barn är det så enkelt. Det är svart eller vitt. En gång kom det en liten pojke på fem år och försökte räkna mannens ben (han satt utan protes) och han kämpade... - Ett.... tvvvvvv... humm... ett... tttt..... äsch... ETT ååå tvvvvvv.... MEN ETT åå tv...... suck Han fick inte ihop det och frågade min man - Var är ditt andra ben? - Det har jag glömt där hemma, svarade mannen - Men Jaaahaaaaaa, sa pojken som ingenting och blev genast mycket klokare och gladare. UNDERBART! Igår frågade Mira pappa för första gången vad som hänt med hans ben, hon fick veta som det var, men på ett förenklat sätt, Pappa har varit med om en bilolycka. Det är allt hon behöver veta nu. Resten kommer kanske när hon blir stor <3 Till er med nyfikna barn, hyssja inte dom. Snälla låt dom fråga och hjälp dom på traven. Inget är konstigt för barn det är vi vuxna som gör saker konstiga. [caption id="attachment_28594" align="aligncenter" width="600"] Två av mina älskade[/caption]
