Vad var det jag och Mira fick se på premiären av Krismöte på Babel i Malmö? Jo, ett genialt kaos med tre fantastiska skådespelare som fyllde en nästan tom scen (förutom en klädhängare) på ett magnifikt sätt.Det var intimt, nära och vi kände varenda uns av känsla de förmedlade. Allt var fullständigt oklart tills det plötsligt föll på plats. Ett spretigt manus med en röd tråd, fullt av galna sketcher, humor, musik, ”dans” och en live-DJ.Låter det märkligt? Ja. Det var det. Men alldeles underbart!Krismöte handlar om livets alla möjliga kriser. Kris på kommunkontoret, ålderskris och alla andra bekymmer vi lyckas samla på oss genom livet. Allt blandas till en enda röra, men någonstans i botten finns samma känsla: att inte riktigt veta vad fan man håller på med. Du vet? Livet. Jobbet. Åldern. Behovet av att bli sedd. Och kanske framför allt – sig själv.Det är befriande att se tre människor göra så mycket med så lite. Inga stora scenbyggen eller effekter att gömma sig bakom, bara skådespelarna, texten, kroppsspråket och publiken. Ibland satt jag och tittade på Mira och tänkte: ”Förstår du vad som händer?” För att i nästa sekund inse att jag själv inte hade en aning.Men mitt i allt det spretiga och absurda finns något väldigt mänskligt. Vi förstår kanske inte alltid vad som händer omkring oss, eller ens oss själva. Men vi känner.Jag och Mira gick därifrån med känslan av att både ha förstått och inte förstått någonting alls. Och kanske är det precis det som är meningen.En föreställning som får en att skratta, fundera och ibland undra: ”Men vad i hela friden är det vi tittar på?” För att plötsligt förstå. Och då sitter den där – den röda tråden. På scen sågs Eva Westerling (känd från Hipp Hipp!), Jens Olsson, Pontus Weibull Moberger samt DJ Johanna Olofsson. För regin står Marcus Olsson.
