Japp, jag lever. Jag försvann inte – jag tog bara en liten paus från sociala medier. En sån där paus som man inte riktigt planerar, men som bara händer när livet liksom springer iväg med en. Och vet du? Jag har inte ens öppnat datorn sen i fredags. Inte en gång. DET min vän… det är detox på riktigt. =)Det har varit full rulle, precis så där så att man knappt hinner tänka – och istället bara är. Och jag bestämde mig för att göra just det: njuta av allt jag fick uppleva istället för att dokumentera varenda sekund. Jag tror (eller hoppas!) att du förlåter mig för min frånvaro.Fredagen började på bästa möjliga sätt – jag och mannen gick på “En jäkla massa schlager” här i Malmö. Och alltså… vilken kväll! Linda Bengtzing och Magnus Carlsson röjde järnet från första till sista minut. Det var omöjligt att sitta still – och jag tror inte någon ens försökte. Jag har sett showen tidigare, men den här gången bjöds det på flera nya inslag som gjorde det hela ännu bättre. Efteråt blev det en enkel men väldigt mysig middag. Inget fancy – bara ett litet gäng, en simpel burgare och lite dryck, och den där känslan av att kvällen var komplett. Goa nya vänskaper, Linus och Anders hakade på till restaurangen. Anders är Maddes kompis, Madde arbetar med En jäkla massa schlager och ordnade en härlig kväll. När dom stora stjärnorna hade signerat klart kom dom och hängde med oss en stund. Magnus och Mats kom också förbi. Härligt att ses igen Kolla vilka snyggingar jag fick som bordskavaljer, myyyy goood.Lördagen gick i stolthetens tecken. Mira hade föreställning och gjorde dessutom ett inhopp i sin gamla teaterförening. Och alltså… hur klarar ungen det?! På så kort tid lärde hon sig manus, dans och sång – och levererade som om hon aldrig gjort annat. Jag satt där med hjärtat i halsgropen och var så löjligt stolt att jag nästan sprack. Och sen… lördagskvällen. Min efterlängtade present. Darin – akustiskt. Jag vet inte ens hur jag ska förklara det utan att låta helt överdramatisk, men jag satt där och fulgrät av lycka. På riktigt. Tårarna bara rann och jag kunde inte ens skärpa mig. Det var så naket, så äkta, så nära. Och som om det inte räckte såg vi dokumentären om honom på SVT igår… ja, du kan ju gissa. Jag grät igen. Suddiga men glada =) Jag vet inte vad det är med mig och Darin. Det är något med hans sårbarhet. Han känns så liten i sin storhet på något sätt – så mänsklig. Och det går rakt in i hjärtat varje gång.Så ja… vilka dagar! Musikal, teater och två fantastiska shower på tre dagar. Livet i en liten intensiv, glittrig bubbla. Och nu är jag tillbaka. Visst förlåter du mig min lilla frånvaro? 💛
