Gaaaaah jag är så trött på henne, du vet så trött på en människa så du bara dör när du ser att hon har skrivit på messenger. Hon är obekvämt jobbigt och gör livet så j*kla svårt för mig. Det mest komiska är att det är jag själv som bjudit in henne i mitt liv. Ja, den där PT Emma. Sjukt obehaglig. Jag kommer ju inte undan med nåt.. Nä på skoj såklart, I love Emma, MEN hon är jobbig för mig som inte vill. Jag hoppar jämfota av glädje när jag har en bra ursäkt att inte träna. Då gottar jag mig och skrockar hånfullt och är snabb på knapparna på messenger för att berätta detta för Emma. Här kan hon minsann inte tvinga mig. MEN då kommer dom, lösningarna på problemet. Suck.... Och vet du, lösningarna tar aldrig slut! F.A.N Om jag hade engagerat mig i mig själv lika mycket som Emma engagerar sig i mig hade jag varit så himla nöjd. Igår såg hon att jag anmält mig till Vårruset, då kom frågorna. - Okej vad är målet? - Hur ska vi göra för att du ska uppnå det? - Visst är det kul! Jippie, Hurra... ÅÅÅ så kul.... Jag tänker bara: - Va f*n räcker det inte att jag anmälde mig, ska jag ha mål också? Och två sekunder efter kommer mannen och skriver att han är jättestolt över att jag anmält mig, sen kom frågorna: - Okej vad är målet? - Hur ska vi göra för att du ska uppnå det? - Visst är det kul! Jippie, Hurra... ÅÅÅ så kul.... Nä men alltså, god natt, mitt liv är mycket enklare när jag bara skiter i allt och låtsas som att det regnar. Det är en ganska behaglig lösning för en soffpotatis. Fast... det gnager där inombords, det dåliga samvetet, besvikelsen och en ledsenhet över att inte göra det som är bra för en själv. Det är inga fina tankar om mig själv. Det är inte alls snällt. Hur svårt kan det va liksom? Antagligen skitsvårt eftersom jag inte lyckas (ännu....) Idag sa jag till min kollega Erika att nu är det dags, nu ska vi gå på lunchen 22 gånger för att vi ska skapa en vana. Hon var på. Attans, inte ens där kom jag undan....
