Jag mår alldeles utmärkt och längtar tills i morgon när jag ska träffa min PT Emma för första gången. Eller nu ljög jag. Jag längtar inte, jag BÄVAR och jag hoppas att jag får magsjukan innan det är dags. Så pass jobbigt är det... Alla andra inklusive mig själv har ju inte lyckats få mig att VILJA träna varför ska Emma lyckas med det? Jag är den ende i hela världen man inte kan ändra på när det gäller träningslust. Jag undrar om Emma förstått det när hon tog emot mig som kund. Stackars Emma. Jag tycker synd om henne, bara inte hon också känner sig misslyckad om jag misslyckas. Mitt mål är inte att bli smal, springa 1 mil eller träna varje dag. Mitt mål är att jag vill känna mig stolt över mig själv och faktiskt känna LUST att röra på mig. Visst klarar jag det? Du peppar väl mig? Det är inte roligt att känna sig som ett hopplöst fall när det gäller träning. Och det framförallt inte kul att höra "Det är bara att göra det". Då hade jag gjort det för längesen.. Två år i rad har jag "gått" vårruset, i år kanske jag ska ha som mål att jogga lite försiktigt. Det är kanske ett bra delmål?
