Jag har många gånger haft känslan av att bloggandet tar mer än vad det ger. Jag har funderat fram och tillbaka på om det kanske är dags att släppa Fnulan. Lägga ner. Tacka för mig och gå vidare till nästa kapitel. För ärligt talat… ibland undrar jag vem jag egentligen skriver för. Vem bryr sig om vad jag åt till lunch, vad jag gjorde i helgen eller vilka tankar som snurrar runt i mitt huvud? Men lördags ändrade jag mig. Eller egentligen blev jag påmind om varför jag fortfarande bloggar. Och svaret är människorna.I lördags träffade jag Veronica och Zara och någonstans där, mitt bland bubbel, pasta, skratt och alldeles för mycket tjatter, kom den där känslan tillbaka. Den där glöden som jag nästan hade glömt bort att jag hade. För bloggen har gett mig så mycket mer än bara ett ställe att skriva på. Den har gett mig människor. Människor som jag aldrig hade träffat annars. Människor som kommit in i mitt liv från ingenstans och på något sätt blivit självklara. Vissa har kommit och stannat. Andra har passerat för en stund och sedan försvunnit längs vägen. Precis som livet fungerar. Men så finns det de där människorna som blir kvar. De som känns som ens egna. Och jag är så lyckligt lottad att få omge mig med människor som faktiskt känns som mina människor. Veronica och Zara är två av dem. Det är kanske det som är meningen med alltihop. Inte antalet läsare, siffror, statistik eller hur många som klickar in på ett inlägg. Utan de människor som faktiskt finns där bakom allt. De relationer som växer fram, ibland på de mest oväntade sätt.Så där satt jag mitt i alltihop och kände mig faktiskt väldigt tacksam. Och lite rörd. För tänk att några rader på en blogg, som började för så länge sedan, kunde leda till människor som idag betyder så mycket för mig. Det är lätt att fastna i allt det där som handlar om vad bloggandet ger eller inte ger. Men ibland behöver man nog stanna upp och titta på det man faktiskt har fått. Och jag har fått så otroligt mycket.Så nej. Jag lägger inte ner riktigt än. Fnulan får hänga med ett tag till. ❤️ Och kanske är det just det här som är hela grejen. Att fortsätta skriva om livet precis som det är. Om det roliga, det jobbiga, det pinsamma, det fina och allt däremellan. För man vet aldrig vem man träffar på vägen. Och ibland visar det sig att några av de finaste människorna faktiskt väntar där.Zara och Veronica hittar du på deras Instagram. Och du vet väl att jag också hänger där? Det vore ju nästan konstigt annars. Jag är ju överallt och ingenstans. I lördags bjöd Veronica in till vinlunch. Och jag måste säga att jag tycker att vinlunch är en alldeles fantastisk uppfinning. Att få "festa" mitt på dagen och sedan komma hem och slappa på kvällen… det är precis lagom vuxenfest för mig. Man hinner både vara social och komma hem innan kroppen börjar undra vad tusan man håller på med. 😂 Jag fick se Veronicas alldeles fantastiska lägenhet. Jag har sett bilder, men det är ju något helt annat att faktiskt vara där. Så himla fint och så mycket Veronica. Sedan tjattrade vi på i ett par timmar. Du vet när man börjar prata om en sak och plötsligt har man hunnit avhandla ungefär 47 andra ämnen, livet, relationer, människor, framtiden och förmodligen några saker som vi absolut inte borde skriva här. Vi åt supergod pasta, efterrätt, drack bubbel och vin och hade det precis så där härligt som man vill ha det med människor man tycker om. Och jag säger bara en sak: Jag vill gärna äta mer hos Veronica. Vilken kock! Tack Veronica och Zara för att jag får vara er person och för att ni är mina. ❤️
