Dags att börja om Hur många gånger har man sagt det till sig själv "NU är det dags att börja om". Men herregud, har jag inte lärt mig ett dugg under alla dessa bantningsår? Jag måste vara totalt puckad eftersom jag har bantat sen jag var 20 år gammal och hållit på i 25 år och är fortfarande är en mullig och go kvinna. Det finns liksom några alternativ... 1. Kilona rasar inte av sig själv och det finns inga genvägar så sluta gnäll 2. Vill du äta vad som helst, TRÄNA då, hur svårt kan det vara 3. Du behöver inte äta alla godisbitar, det räcker med en eller det bästa skit i det helt om du inte kan hålla dig till de 4. För fasiken sluta banta, acceptera läget att du är vacker med dina kilo. Nä det får vara nog. Nu ska jag ställa om min hjärna och INTE mina matvanor för det har inte hjälpt innan som sagt. Jag måste börja leva på det sätt som JAG vill. Nä jag vill inte banta mer men jag vill däremot göra bra livsval för att må bra. Jag ska bara komma på hur det ser ut. Jag har inga problem att svälta mig under en period, men jag tycker inte att det är värt det längre. Det förändrar inget i längden. Det resulterar bara i att mitt dåliga samvete och psyket mår ännu sämre när jag gått upp kilona igen. Det är inte snällt mot mig själv. Vad ska jag göra för att börja om? Det är dags att vara snälla mot mig själv. Åse och jag har lagt upp en plan för mig. Och det är min egen planering på hur jag vill ha det. Jag tänker inte banta mer utan jag ska göra bra val istället. MINA VAL. Du har säkert hört det förut hos mig men det har en annan mening nu. Nu vill jag inte gå ner i vikt genom att utplåna mig själv som människa, jag vill acceptera att jag inte är en smalis om jag inte svälter mig. Jag vill inte tänka att andra tänker dåliga tankar om mig för att jag väger 80 kilo. Vi har många ungdomar och barn med Anorexia, är vi vuxna bättre? För det vi håller på med är inte annat än ätstörningar utan en speciell definition. Idag går mitt dag ut på att bestämma vilken diet jag ska gå på och hur många gånger den dieten inte fungerat. STOPP.... No more! Det som skrämmer mig allra mest är att för ett år sedan var jag smal, lycklig och alla berömde och hyllade mig för att jag vägde dom där 70 kilona som jag ville. Vad får det mig att känna idag? Jo ett fatalt misslyckande för att jag gått upp igen och inte är där en kotte som hurrar och hyllar mig idag. Det säger inte bara något om mig utan även om min omgivning. Jag kommer att misslyckas igen, men då ska jag ha enkla redskap som hjälper mig upp. [caption id="attachment_65338" align="aligncenter" width="1024"] Fokus på välmåendet...[/caption] Förlåt för mitt dravel men jag har burit så länge på detta... Massor med tankar och känslor om vikt hittar du i min kategori Viktresa.
