Jag öppnar kylen och konstaterar att där finns rester av kakan, ostarna och potatisgratängen. På köksbordet stor det gigantiska påskägget med godiset jag inte lyckades trycka ner de dagarna jag bestämde mig för att hetsäta. Även om det är äckelbitarna kvar ser dom fantastiska ut. Japp, knarkaren inom mig är tillbaka, sockerdemonen har mig i sitt grepp igen och jag har tappat fokus. Min hjärna spelar mig ett stort spratt. Precis som många andra kämpar jag på alla "vanliga" dagar men rasar när det finns den minsta lilla anledning till att ha en ursäkt för att få lov att sväva. Det är så korkat att släppa taget bara för att det råkar stå något i kalendern som Påsk, midsommar, födelsedagar, jul etc. Och det är så korkat att se sig som ett "offer" för att man inte bara kan äta "lagom". Då kommer vi till det stora problemet... Känner du igen det? Min hjärna säger förståndigt till mig att jag är ViktVäktare idag igen efter helgens utsvävningar, men sockerdjävulen på axeln skrockar hånfullt och elakt medans han nyper mig i sockernerven när han säger: - Men va fasiken, skit i det, det är ju redan kört ändå.. En dag mer eller mindre? Ja det är bara så, antingen så äter jag och är tyst och nöjd för det valet. Eller skiter jag i det och är nöjd med det valet, men så långt har jag inte kommit ännu. För vilket av valen jag än bestämmer mig för så ser jag mig själv som ett stackars offer som tvingas välja bort något, antingen ett minus på vågen eller den där kakan som etsat sig fast i min hjärna. Tyvärr så vinner djävulen allt för ofta.... Idag ska jag vinna... Hur går det för dig? [caption id="attachment_31115" align="aligncenter" width="1000"] Ännu en fantastisk syn från YSB![/caption] [caption id="attachment_31116" align="aligncenter" width="667"] Ååååååååååååå jag måste stanna över där snart!![/caption]
