Många frågar om min viktresa. Just nu känner jag att jag inte orkar älta om min vikt. Jag har gjort en viktresa hela mitt liv, en resa som förstört alldeles mycket för mig. Det är så mycket glädje och lyckliga stunder jag har gått miste om för att jag hela tiden istället tänkt på hur jag sett ut eller hur tjock jag var. Så nej, min viktresa ÄR och HAR INTE varit någon rolig sådan. Det ger mig faktiskt ångest att prata om detta. Det är så många som säger till mig att jag har gått ner så mycket i vikt. För mig är det inte (bara) positivt. Jag har mått skit. NU mår jag bra. Jag har hittat balansen och formen för mitt välmående. Framförallt har jag slutat fokusera på VIKT, jag är dock livrädd konstant för att jag ska falla tillbaka som jag gjort tusen gånger. Varför skulle det funka denna gång när det aldrig gjort det innan? Det är vikten andra ser hos mig men ingen ser hur jag mår inombords. Är det inte det som är det viktigaste egentligen, och att ställa frågan till andra och till sig själv: - HUR MÅR DU? Istället för: - HUR HAR DU GJORT FÖR ATT GÅ NER I VIKT, eller OJ VAD DU BLIVIT SMAL. Jag vet att du som säger att jag har gått ner i vikt inte menar något illa utan det är som en pepp och en fin bekräftelse. MEN, har jag egentligen varit duktig när jag har försakat så mycket genom konstant banting? Idag känner jag att jag inte har varit duktig eftersom jag har varit så himla elak mot mig själv. Jag har själv sökt svaren i alla år hur jag ska göra för att bli smal. Jag har själv frågat andra, läst tidningsartiklar, googlat, ätit tillskott, inte ätit alls och helt enkelt bantat ihjäl mig hela livet. Jag förstår att många vill veta. Men min resa är inte din resa. Du måste göra din egen resa. Du kan inte göra min. Hitta din väg, men var snäll och straffa inte dig själv. Var inte för hård. Idag har vi börjat titta på sommarsemestern, det blir Spanien igen. Där mår jag bra. Där är jag med mina älsklingar, med solen och lugnet. ÄLSKAR det.
