Jag vet att ni säger i all välmening att jag är fin och har en så underbar personlighet och varmt hjärta. Det spelar ingen roll, jag tar inte åt mig av orden. Jag tycker inte det själv. Jag vantrivs i min kropp, jag tror att alla tittar på mig och tänker "Fan vad tjock hon blivit". Jag skäms över att visa mig... till och med för min man. Och ju tjockare jag blir ju mer äter jag och ju sämre mår jag. Ser jag en annan mullig kvinna tycker jag att hon är vacker, kvinnlig och fin, men jag tycker det inte om mig själv. Det är hårt och det gör ont.... och ju ondare det gör ju mer tröstäter jag. Jag är inne i cirkeln och det känns som att jag aldrig kommer ut. Nu vet jag att ni är många som tänker; "Men det är bara att äta och träna".... Det är inte så bara när tjockheten sitter i hjärnan... Det är inte så lätt att bara hitta motivationen, speciellt inte när man är ledsen inombords när man tittar på sig själv utifrån andras ögon, men även med sin egna föraktfulla ögon. Ytligt, ja då får det vara det. Jag är ledsen, arg och besviken på mig själv, jag behöver definitivt inte andras blickar, gliringar eller hintar om att jag behöver träna och äta rätt. Jag vet.... Om ni visste hur mycket det sårar.... [caption id="attachment_18914" align="aligncenter" width="620"] Snacka om ångest när vi blev fotade... och då vägde jag MYCKET mindre än idag..[/caption] Tankarna fick jag efter att läst hos Ladyn om träningsbloggar...Dom motiverar mig inte, dom ger mig enbart dåligt samvete för att jag är så jä*la dålig på att ta hand om mig själv. Inget emot er som skriver om träning alls, det handlar enbart om mig själv och inget annat...
