Det var längesedan jag hade en våg. Jag kände att mitt liv blev så härligt okomplicerat när den försvann. Mitt ständigt dåliga samvete var som bortblåst så fort den var borta. Så otroligt skönt. Tills en dag... Det var den dagen då jag inte kände igen mig på bilder. Jag såg inte längre ut som jag brukar. Min knän och rygg började streta emot och orkade inte bära mig mer och jag sov inte på nätterna. Jag hittade alla ursäkter i världen, min hypotyreos, min stress och klimakteriet. Jag mådde helt enkelt skit och min kropp skrek på hjälp. Då tog jag fram vågen och tog emot käftsmällen som jag behövde för att vakna till liv. Det var då jag förstod något jag aldrig förstått. Vågen är inte min fiende. Jag måste börja se den som en god vän som vill att jag ska må bra. Det är faktiskt så att siffran som visar sig där bara är en siffra men som kan avgöra om jag mår bra eller ej. Den visar mig vägen om jag är på rätt väg eller ej. Jag har alltid HATAT vågen. Egentligen är det nog inte vågen i sig utan att det handlar om siffror-kilon. Det är det jag HATAR. Jag vill inte att vikten ska styra mitt liv, jag vill att känslan av välmående ska göra det. Nu mådde jag inte bra och det var bara att inse det. Acceptera faktum. Därför har vågen fått ta en plats i mitt liv igen som en vägvisare och god vän. Vi är kompisar nu, inte alla dagar men de flesta. Jag har tappat 10 kilo och jag mår så mycket bättre. Ryggen, mina knä och sömnen visar att vågen vill mig väl och att jag är på rätt väg. Jag har inte på något sätt känt att jag uppoffrar mig, jag har nog hittat min modell. Jag vet att jag har gjort det tusen gånger förr men det viktigaste är att jag tror på det nu. Nu vet jag att frågan kommer om hur jag gör så jag kan lika bra skriva det. Jag kör periodisk fasta som jag ÄLSKAR! Mitt första mål äter jag till lunch. Sedan har jag viktväktarnas app till hjälp för att ha koll, men jag försöker att välja att äta lågkolhydratkost med mer protein så att jag kan äta mer "riktiga" produkter. Jag har svårt för light produkter. På lördagarna äter jag precis som jag vill med gott samvete. Såhär kan jag leva. Det känns skitbra. Jag vill inte i mitt liv att Mira blir som mig och är otroligt noga med att prata om att jag äter annorlunda för att må bra, ej för att det handlar om vikt. Och vet du en sak, idag är det så. Underbart att ha kommit så långt.
